Bex Bittra Blogg

Så här på sommaren så får man mycket tid över och då behöver man små förströelser. Jag bestämde mig för att titta på "Game of thrones" då jag har en djupgående kärlek för fantasy serier och filmer som utspelar sig i "medeltidsmiljö" även om det inte är tidsenligt för fem öre men lite så där som vi vill föreställa oss medeltiden-1600 talet. Jag brukar låta min feministiska ådra vila lite när jag ser allt det här då alternativet är att vara konstant förbannad men när jag såg "Game of thrones" slog det slint i huvudet på mig.

Den otroliga mansschovism som las fram var så grotesk och grov att jag ville kräkas på hela serien. När jag pratade med (manliga) vänner om serien sa de att de bara visade vad som var typiskt för "den tidsperioden" och att det skulle "bli bättre" längre fram i serien. Så jag bet mig i läppen och tittade vidare. Ingenting av hela den säsong jag såg visade minsta framgång förutom slutscenen i sista avsnittet på säsongen... grattis.
Kvinnor framställdes som fullkomligt inkapabla alternativt onda och manipulativa alternativt glada horor alternativt mentalt instabila... kul inte sant?
Vi tar det en sak i taget.. Att kvinnor är inkapabla är ett argument mot kvinnlig utveckling som använts i alla tider. Kvinnor kan inte av olika anledningar (har inte den mentala förmågan, fysiska förmågan, för svaga och för dumma helt enkelt... vilket är intressant eftersom de två med högst IQ någonsin uppmät var båda kvinnor)
Onda och manipulativa känns väldigt religöst. I de flesta religioner har kvinnor inte någon status och i bibeln framställs kvinnor som värre än allting annat (förutom möjligen djävulen).
Glada horor men kom med något nytt?! Det intressanta var att de "goda" kvinnorna var pryda medan de "onda" hade fina små sexscener här och där. Hora-Madonna komplex någon? Sen varenda hora man såg var hel, ren, lagom smal för att passa i en herrtidning.. trevligt intressant? För det var så horor hade det under medeltiden? Väldigt tidsenligt eller vad tycker du?
Mentalt instabila? Kvinnor har ofta setts som mentalt "svaga" av någon jäkla anledning... jag säger bara låt en man försöka klara av att hantera små bäbisar och inte får sova mer än kanske 2 timmar i sträck på flera månader och se hur jävla starka de är!

Sen är något av det här verkligen tidsenligt?! För det första är det en FANTASY serie! hur tidsenligt är det med drakar och döda människor som går runt och har ihjäl folk?
Tidsenligt skulle vara att kvinnor inte får inneha fast egendom och att hon har ingen äganderätt eller beslutanderätt. Att hennes sociala status går igenom hennes far eller hennes man. Men det gör henne INTE inkapabel...

Så jag bestämde mig för att jämföra.. så jag såg "Robin Hood" med Russel Crowe... Den är dessutom mer tidsenlig med tanke på avsaknaden av drakar och zombier... Tar man till exempel Lady Marion Loxley så är hon minst sagt kapabel.. visserligen har hon ingen äganderätt men hon är kapabel. När hon blir attackerad försvarar hon sig. Hon står upp för sig själv, arbetar på fälten och är verkligen inte beroende av en man.
Tittar man på drottningen så är även hon kapabel och högst förståndig, till och med kvinnan som prins John har ihop det med (och kan på så sätt anses som någorlunda ond) är förståndig och kapabel utan för att den sakens skull vara manipulativ. Vissa kvinnor framställs visserligen som sexuella men de går inte runt konstant halvnakna och sugna på ett ligg.

Jag kan dra flera exempel på filmer från samma "tidsperiod" som saknar den kvinnosynen som "Game of thrones" framställer.. så då undrar man varför ska det vara nödvändigt att ha den inställningen överhuvudtaget? Man har valt att ta en kvinnosyn som är nedvärderande och negativ och förstärker de negativa könsroller vi har idag. Inte en serie jag promotar... så jag hoppas den läggs ner illa kvickt för jag blir bara förbannad att det kan anses okej att framställa kvinnor på det sättet..

// Bex

Jag letade igenom lite gamla dokument här på datorn och hittade ett jag skrivit vid ett tillfälle när jag suttit och läst igenom halva DN´s kulturbilaga (tror jag) och då jag försöker att inte använda mig av så där JÄTTEmycket svordomar så tänkte jag att jag måste passa på att publicera ett där svordomarna och ilskan har gått lite överstyr.

Jag förstår inte hela grejen med metaforer, varför måste man uttrycka sina tankar i diffusa mångtolkade liknelser? Kan du inte bara säga vad du menar? Det är ju det som är intressant. Liknelser kan klargöra en poäng men en metafor är ju bara som en skitnödig snobbig jävligt misslyckad liknelse med dålig poäng? För helt ärligt.. hur mycket samhällskritik kan man trolla fram genom att referera till snö som smälter på gatorna och visar hundbajset som alla ignoranta puckon struntat att plocka upp då de uppnäst går runt och tänker att deras hundbajs minnsan är lite bättre än andra människor/pöbelns hundbajs? Ja men absolut låt oss prata om hundbajset istället för att prata om det som faktiskt är viktigt. Hur den rika delen av världen sakta sätter tredje världen (som snabbt som satan håller på att gå om oss lata jävla rikemansstruntar) i skuld för tid och evighet så att vi kan fortsätta våldta deras länder finansiellt och konkurrensmässigt?
varför måste vi gömma oss bakom skitnödiga referat till komplexiteten bakom ”tänkaren”s position när vi bara kan säga att vi har skapat ett samhälle som somnat och hängivit vårat engagemang till att blogga om hur jävla fula shorts Ebba von Sydow hade på sig på i förra numrets Se och Hör.. eller att Brangelina hade adopterat ännu ett stackars barn från något ställe som lider av så mycket svält att det faktiskt innebär en välgörande gärning för alla parter inblandande förutom pälsbärande hyckelkärringar som uttrycker sina fisförnäma åsikter över bord tillverkade barnslavar på det banala med ack så hippa fik på ”nya stureplan” – lite fränare, lite dyrare, lite mera PK. Dra åt helvete. Titta ut genom det internationella fönstret och inse att jo vi behöver revolution och gnäll och kamp. Kanske inte just på din gata men jag hade hoppats att vi kommit så långt i våran moraliska utveckling att vi faktiskt kan bry oss om våra medmänniskor. Men nej metaforerna skall först analyseras av tolv tweed bärande gubbar som bara använder sig av ord som inte har någon egentlig mening för att de är så förlegade men gör att alla bara håller med för att ingen vågar erkänna att den uppblåsta gubbfan är full av skit för herregud! Han bär ju tweed. Hur seriös kan man bli?

Nej fy fan för metaforerna, säg vad du menar och stå för det. Där håller jag med Karl Popper, en matematiker och filosof för alla som inte vet det, han uttryckte ”En teoris värde kan bara mätas i dess förmåga att motstå omvärldens ifrågasättande”.
Att verka halvdjup och mera insiktsfull för man låtsas nicka med och är förstående när någon kläcker ur sig någon puckad jävla lyckokaka raljerande om att trädet andas i takt med en själs döende.

Har du inget att tillföra kan du gott hålla käft och äta upp din dumma metafor för jag sväljer heller min egen kaskadspya än lyssnar på en till paus fylld monolog om samhällskiktens avspelning i avloppsvattnet. Lägg av!

Så kan det gå när haspen har sprängts av ^^

// Bex

Försöker lära mig det här med subscribe på bloggar

Jag blev just upplyst att man kan hoppa över sin mens med hjälp av p-piller av en vännina.. Genast började jag fundera över det här med p-piller. Det är väl en bra grej tänker jag...
Kvinnan får styra över sin egen kropp och graviditet och so on and so far... Samtidigt tänker jag vilka koncekvenser det kan få.
Med tanke på det OHUMANA tabu som finns emot mens. (Ja killar.. det rinner blod ur fittan på mig en gång i månaden och så ska det vara) Man får inte prata om det, man får inte visa att man har det, man får ABSOLUT inte diskutera det. Men jo! Jag tänker diskutera mensen. Mens är något helt naturligt för kvinnans kropp. Det jobbiga med den är att den i unga år är väldigt svårt att förutspå när den skulle komma och den gör OOOONT!
Ja smärta.. menssmärta.. den är verklig. Jag tror tyvärr att många killar inte alls förstår att det gör ont. Nej ni kan inte förstå lika lite som jag förstår hur ont det gör att bli sparkad i pungen men jag går inte runt och säger att ni överdriver den smärtan.
Jag har fått höra många gånger att jag bara fjantar och att jag låtsas ha ondare än jag har bara för att få sympati (eller slippa gympan). Jag kanske ska börja dra den mot killar när de får ett slag på pungen. "men skärp dig.. så ont gör det inte" se hur popuärt det är.
Men tillbaka till ämnet. Så nu har vi piller som förtrycker våran mens och kan till och med ta bort den. Med absolut ingen sakkunskap på ämnet så måste jag säga att det känns ju inte så där jättesmart. När det kommer till att förtrycka kroppsliga funktioner så är jag inget fan. Okej jag använder deo för att inte lukta svett men jag använder inte "Absolut torr" som gör att man SLUTAR svettas... det känns inte riktigt rätt.
sen undrar jag... vem kom på idéen med det här att man ska kunna flytta mensen? Bara blev det så?
För en av de största anledningar jag har hört för att tjejer skjuter upp sin mens med hjälp av p-piller är för att de inte vill ha det när de ska träffa en kille som de ska/ kanske ska ha sex med.
Är det ytterligare ett steg i könsmaktsordningen där den kvinnliga sexuella frigörelsen ger ett medel att tillfredställa män eller är det helt enkelt en möjlighet för kvinnor för ytterligare sexuell frigörelse?

Jag vet inte.. Men jag blir skrämd över hur mycket små piller påverkar kroppen... Snart kommer ett piller som gör att man slutar bajsa för det är ju aspinigt när det luktar illa när man går ut från allmäna toaletter.....

// Bex

Hur mycket ska man offra i sin strävan att försvara sin ideologi? Ska man bli som extremister och gå och skrika ut sin åsikt hela tiden för att det ska räknas som att man står för sin åsikt.
Eller räcker det med att man tyst för sig själv vet vart man står? Den gyllene Medelvägen?
Pick your battles?

Absolut! Jag har gärna en diskussion om båda parter har ett genuint intresse av att höra varandra åsikt. Inte för att ändra sin egna utan för att utmana sin egen (I lite anda av matematikern / filosofen Karl Popper). För hur lätt är det inte att sitta och hålla med varandra. Sitta och tycka att ja vi har rätt. Då har man ju bara kumbaja och lägereld. Mysigt men inte så utvecklande. Det intressant uppstår ju när man upptäcker hur lika man tycker men att metoden för att komma till sitt eget Utopia är olika.
När det gäller skatter som nu är den stora frågan på agenden så tycker jag att konstitunell skatterätts inledningssida säger hela poängen vilket är:
Sverige hade ett väldigt introvert skattesystem utan så pass mycket internationell påverkan alltså har vi kunnat bygga upp det som vi ville ha det vilket ledde till höga skatter men då har vi också haft en välfärdssystem som har blivit uppmärksammat och sett som en ledstjärna för social utveckling. Enda sättet att bygga ett sådan välfärdsystem med de reella ekonomiska förutsättningar vi har är att staten drar in och fördelar. För en kassörska på ica kommer inte få mer pengar för att samhället plötsligt har "Mer pengar i plånboken" som Moderaterna sa inför valet 2006. Varför inte? Jo för att Ica är ett vinstintresserat bolag och den vinst de genererar från den ökade försäljningen (för att folk uppenbarligen handlar asmycket mer på ICA när de får pengar i plånboken eeeeeh..) kommer inte slåss ut för att förbättra de inviduella arbetstagarnas ekonomiska ställning genom att förhöja deras inkomst utan den kommer slåss ut på bonusar till chefer, läggas på "investeringar" för företaget som gör att företaget blir ännu mer framgångsrikt... fortfarande utan att intresset ligger i att höja lönerna. Varför skulle man? En lön är en motivator för människor att arbeta där och om du har en motivator som räcker för att folk ska göra det arbete som krävs varför ska man då göra motivatorn större när man istället kan behålla den.
Tänk i dagissammanghang. Om du mutar en person med en kaka för att den ska hänga upp din jacka och personen gör det trots att du genom att hänga upp jackan får två kakor av fröken.... varför skulle du då ge personen en halv kaka till? Intresset ligger i vinsten.
Medan i staten så finns ingen vilja att gå med vinst utan att förbättra och utveckla för oss själva. Kollektivets överlevnad bygger på kollektivets välmående. alla ska med.

Nu kommer frågan måste jag skrika ut det här från hustak för att det ska räknas? Nej jag tror att människor måste förstå att olika åsikter inte är mer än olika åsikter och det finns inget konstruktivt i att uttrycka sin åsikt om man inte också är beredd på att bli ifrågasatt. Men det ifrågasättandet måste även det ha samma insikt och det är nog där skon klämmer....

Det här med tjejer och känslor. Jag kan ju då inte tala för den manliga delen eller den kvinnliga delen heller för den sakens skull så egentligen kan jag bara spekulera utifrån mig själv. Gud så politiskt korrekt sagt. Nej nu jävlans!
Varför måste tjejer vara känslomässiga våp? Varför kan det inte antas att vi bara är ute efter det fysiska?
Kan inte jag som kvinna få njuta av manlig kontakt utan att det för den sakens skull ska betyda att jag automatisk vill föda hans barn, eller åtminstone fundera över saken?
Och varför hetsar man sina kvinnliga vänninor att bli känslomässigt engagerade? "ska du träffa honom igen? Hur känns det? Vad gillar du hos honom?" Jag undrar hur man skulle reagera om man svarade "Nej, grymt jag fick hångla, att han var lättfotad?" Hade någon av mina vänninor sagt det när jag föll in i den babblande hetsande kompis rollen hade jag blivit mäktad förvånad och sen tyckt det var helt underbart. Det var som när en vän till mig klämde ur sig till en lokalkändis när denne hade gett henne komplimangen "JAg såg dig på föreställningen, du såg vacker och glad ut" varpå hon svarade med väldigt sympatisk stämma "Ja du var också glad om än inte så vacker". JAg höll på att skratta ihjäl mig. Hade en kille sagt det till en tjej hade jag nog dödat honom men när hon sa det till killen var det hur kul som helst. stackars kille i och för sig men ändå. Det berättar lite om hur snedvriden bild man har.
Faktum är att jag tror att många tjejer/kvinnor/våp luras in i den känslomässiga fällan. En kvinna har tidigare definierats utifrån den man som för närvarande varit "ansvarig" för henne. (Jo jo mensan! I Sverige blev inte ogifta kvinnor myndiga samtidigt som män förrän 1920-talet det var mindre än 100 år sen.) En tradition som jag tror inte har gått ur så mycket som vi velat.
Som kvinna ska man fortfarande ta ett känslomässigt intresse i en man då detta vanligtvis har något längre varaktighet än ett strikt fysiskt och då blir det alltså lättare att koppla ihop kvinnan med mannen. Min lösning är att jag har lite allmänt med män som jag kan tycka är lite mysiga att svärma över. Skulle det ställas till sin spets är ingen intressant mer än som ett trevligt dagdrömmeri tidsfördriv där jag får spela upp olika scenarion i huvudet bara för att det är roligt. Men det är klart.. jag skulle lika gärna kunna sticka in Orlando Bloom eller Johnny Depp eller någon annan tuff typ i rollen som killen i dagdrömmarna. Vanan har dock slagit ut så att det har blivit någon av det urval av killar som jag finner fysiskt attraktiva i min omgivning. Lika varaktigt som smaken i ett tuggummi men mysigt ändå.
Så varför då svärma över män över huvudtaget? Känslomässigt pratar vi nu för alla er som inte är vana att följa med i svängarna. Ska man ha sina standards och hoppas på att hitta någon som passar in? Tro mig min lista är lång.. krav är något jag är bra på... flexibilitet nåt annat jag är bra på.
Men för att komma tillbaka till ämnet.... Om man som kvinna ska ha ett känslomässigt intresse i de män som man har kontakt med betyder inte det att ett kvinnohjärta då är väldigt lättcharmat (och hur väl passar inte DET in i tanken om den manliga stabiliteten som en obligatorisk grundpelare i samhället... all makt åt Tengill vår egen manliga företrädare) och inte helt troget (och ändå verkar det som att det är män som ligger runt en jävla massa.. ja i alla fall om man ska tro Media.. vilket nog är en extremt dum tanke när jag tänker efter)
Jag tror jag har kommit ifrån ämnet men det gör inte så mycket.
Så hur blir det då med män? Har män ingen känslomässig involvering? Använder män bara en illusion av känslor för att snabbare få hoppa i säng med kvinnor? Det var en väldigt krass tanke och inte något jag stöder så där fasligt mycket. Är inte synen på mäns allmäna känslomässiga förmåga rätt... deprimerande? Kvinnor är ombytliga som vattenfall och män känslomässigt avancerade som gråsten... huuuuurraaaaaa! Är det därför trenden med polygami har tagits upp? Herregud som om monogami inte var krångligt nog och då pratar jag inte om delen där man inte skulle nuppa andra människor... den delen är väldigt enkel men att få ihop sitt liv med en annan människa är en himla utmaning och då bara för att göra det ännu knepigare ska man göra det med ytterligare en. Nej polygami är nog inte något för mig.. i och för sig är inte monogami något som känns överväldigande attraktivt heller fast det tror jag snarare beror på det faktum att jag är förkyld och min söta lilla vovve ligger och fiser här i fotändan. Supergulligt om det inte vore för att det är metangas i kubik och får mig att tacka min lyckliga stjärna att jag bara känner doften av en tiondel pga min täppta näsa.

Men slutklämmen tror jag inte kommer däremot tröttheten (för alla observanta personer där ute kan se att ajg skrev det här ganska sent och kan därför ha överseende med eventuella felstavningar).......
Om en kvinna totalt saknar känslomässigt intresse i en kort fysisk kontakt med en man.... är det då hon eller han som kommer vänta vid telefonen och är det hon eller han som kommer titta på sin telefon varje sekund och vänta och hoppas..


OCH vilken idiot var det som kom på idén med att ha en artikelserie med "gamla trick som funkar" som att spela svårflörtad och blaha blaha! Vi hade ju precis tagit oss förbi 1800-talet i dejting världen och så kommer någon renässans sprätt och sätter eld på hela saken! USCH!

// Bex

Jag hade tänkt skriva något klokt och djupt feministiskt om hur preventivmedel egentligen är en säkerhet för mannen och därför är det så ironiskt att det är en kvinnofråga. I och med den fria aborten i Sverige så kommer kvinnans slutiltiga val långt efter mannens slutgiltiga val då mannen egentligen inte har något att säga till om när det gäller att kvinnan ska behålla barnet eller inte för det är hennes kropp och han borde ha tänkt på att han inte ville ha barn när han stoppade in snoppen i muttan på en tjej utan att skydda sig ordentligt.. men det orkar jag inte.

Istället ger jag livstecken ifrån mig men det är bannemig svårt att sitta inne och skriva kloka blogginlägg när det är så varmt at tman kokar i sitt eget skinn och allt man vill göra är att bo i en sjö eller i duschen.. möjligen mörk jordhåla funkar också..

men än är jag inte kokt och numera lyssnar jag på awesome reggae som gör att man måste vicka på rumpan WOHO

Söndagar.

Dessa dagar alltså.

Jag är bittrare än.... hmm.. ättika? vet inte om det är bittert eller bara äckligt men tänk något riktigt bittert så får ni nog en uppfattning.
Söndagar borde vara den ultimata självmordsdagen. Man är trött och less och en ny vecka börjar snart. Varför är det ens lördag och söndag som är så himla viktiga. Kunde inte onsdag och torsdag vara de lediga dagarna där man glassar och tar det lugnt. NE! det går inte för det har gud bestämt.


Ont i magen och ryggen. Ja men tack gud för alla de underbara kvinnliga kroppsfunktionerna. Mensvärk. vilken grej! WOHO! borde göras en gala i mensens ära. Alla måste bära blått för i alla reklamfilmer så är visst mens blått och vatten liknande. Jag lovar att det inte var en kvinna som utformade den vätskan för hon vet att det INTE ser ut så.

Nej men verkligen. Egentligen varför heter kvinnor "Women" på engelska. Anser personen som "uppfann" det engelska språket att allt kvinnor var till för var att heja på män "WOOOOO! MEN!" eller vad då?
Female? FE-male? Fuck Every-men? Nej fy bubblan. Jag ska kalla mig bumen istället för women bara för att provocera och se hur många som tror att jag är seriös.

Nej nu ska jag gå och spy på någons vita skor.

// Bexan-häxan

Långt uppehåll.
så blir det.


Något har slagit mig. Personer jag har haft i min omgivning. Jag har börjat omvärdera dem.
Alldeles ofantligt. Jag tänker inte några namn.
Men vissa bekanta jag fått lite bättre kontakt med den senaste tiden har visat sina rätta sidor. inte nödvändigtvis dåliga men ibland blir jag lite äcklad.
Person som jag haft lite kontakt med under lång tid visade upp en sida hos sig själv som fick mig att inse personens populäritet bland gamla kretsar. Grattis du är ett regelrätt as och det misstas för något annat. Varför är så många som man känner när man tänker efter riktiga svin. Och varför accepterar man det? Den här personen visste jag inte var ett svin tills nyligen och min första fascination och vänskapliga intresse dog i sekunden insikten slog till. Tack men nej tack.
Annan person som jag känt väldigt väldigt länge och vi har haft bra kontakt. Nyligen upptog vi mer kontakt och plötsligt insåg jag att jag inte alls kände personen längre. Värderingar som hoppade fram var så tvärt emot mina att hela mitt moraliska jag slog bakut. Frågan är då om jag ska stanna kvar och försöka se om kan argumentera ihop någon slags medelväg eller om det är bara att ge upp och gå vidare.
En person som jag träffat lite kort då och då fick jag nära kontakt med. Total katastrof. När man har en bild av en människa och plötsligt stirrar en helt annan bild en i ansiktet och befinner sig innanför ens skinn blir man yr, desorienterad och lätt illamående.

Att omvärdera människor är inte helt lätt. Framförallt inte om man sedan tidigare haft en bestämd uppfattning om den. Samtidigt är det väl inte helt rättvist att hålla fast människor i bilder som man skapade för länge sen. Jag är inte samma människa jag var för 2 år sen så tänk då de som har kvar en bild av mig som drar sig så långt tillbaka 6-8 år eller ännu längre. När jag bara var en liten palt på 6 år och bodde i en liten by med kor och hästar.

Nej jag måste säga att jag i alla fall blir förbannad. IBland önskar man att människor som har så dåliga sidor måste ha en stämpel i pannan eller en fotboja eller någonting..... kanske inte ett helt säkert system men ändå!

Det finns onekligen en hel mängd olika bloggar.
Olika inriktningar och ideér och syften.
Det enda som egentligen består är att det är en person (bloggaren) som har en ändå lång monolog om vad det nu är personen vill säga. Om det är hur de själva mår eller vad de tycker och tänker eller om de gillar nåt smink och varför.
Jag ska villigt erkänna att jag har svårt för bloggar som handlar om människors vardagsliv och deras "känslor" runt dessa. Det blir lätt så personligt att det känns som läsare nästan att man har tjuvläst en dagbok. Kanske får man som läsare skylla sig själv men det är lite av ett emotionellt utvik.
Man väljer att lägga ut privata delar av sig själv för alla att glo på och ha en jävla massa åsikter om. Jag vet inte om jag skulle gilla att hänga ut mina personliga känslor på internet där man inte har någon kontroll över vem det är som läser dem.
Det finns en ny helt problematisk situation som har uppstått genom internetstalking. För hur ska man stoppa dem? Jag har en vän som driver en populär blogg och hon berättar att folk har kommit fram till henne ute på stan och hälsat på henne och frågat henne om saker får bloggen. Nu skriver hon om smink och inte om henne personligen så jag kan tänka mig att det inte är lika farligt.
Men tänk dig själv. någon random person kommer fram till dig på stan och frågar om du fortfarande är lika arg som du var igår? eeeeh va?! Ja har du skrivit det på din blogg får du räkna med att folk läser det eller hur?

When you make the bed you have to lay in it

// Bex

Nästa gång någon säger att de är ett svin. Tro dem.
Det är lustigt hur det blir okej att vara ett svin om man erkänner att man är ett. Fungerar samma koncept i andra sammanhang?
"Nej men du jag är kleptoman så om jag snor saker från dig så bli inte arg"
Eller inte.
Så varför är det okej att vara ett svin så länge man säger det? Det är väl helt enkelt inte okej att vara ett svin och vet man själv att man har sviniga tendenser så ska man väl göra något åt det istället för att bära sin självinsikt som en moralisk fana mot rättfärdigheten?
Samtidigt är det väl lite det som händer? Genom att säga att man är ett svin så får omvärlden skylla sig själva om de befinner sig i närheten? Jag tycker inte det. Jag tycker inte att självinsikt resulterar i ursäktlighet. Du kommer inte undan för att du erkänner. Det känns lite som en religös sak att göra.
Ångra dig och få guds förlåtelse. Men saken men det är ju att gud förlåter inte för han har aldrig fördömt. Fördömelse är en mänsklig sak, men nu ska jag inte sväva in på religiösa diskussioner.
Rättfärdighet är det som gäller. Att berätta hur man är och sen bete sig därefter är väl gott och väl och fint. Saken jag vänder mig emot är just att det inte  innebär en förändring. Skulle jag ha insikt i något drag hos mig själv skulle jag lägga ner tid och möda på att försöka förändra mig själv.

Nej från och med nu tror jag att jag ska ta dom på orden. Säger du att du är ett svin så får du helt enkelt utgå. Punkt SLUT!

Tänk om vi skulle använda samma system i rättsväsendet. Jaha men du sa att du var våldtäktsman när du träffade henne på krogen ja men då får hon skylla sig själv som följde med dig ut i skogen. Skäms på henne

// Bex

Gå vidare.
Nu blir det lite relationstugg. Det är meningen att när man har vunnit (som jag skrev om i förra inlägget) ska man gå vidare. Man ska lämna allt bakom sig och gå vidare. Hitta någon annan. Denna NÅGON som kanske är den RÄTTE. Skum företeelse. Det är lite som att tänka att det finns någon som är gjord för en själv. Problemet är att det finns ganska många människor i världen. Men men om vi nu koncentrerar oss på att gå vidare.
Hur går man vidare då?
I några tidigare relationer handlade "gå vidare" delen bara om att sluta vara arg. Då hade uppbrottet varit dramatiskt och många sår behövde slickas ifred. Sen brukar den generella tanken vara att man ska bli kompisar. Ytterligare en absurd idé. Ett av mina ex (nämner inga namn politiskt korrekt som jag är) var vän med sitt ex. När jag som "ny" flickvän kom in i bilden var jag inte övermåttligt förtjust i tanken på att de skulle umgås. Absolut man måste kunna agera civiliserat.
Framförallt verkar tanken på att bli förvånansvärt dum när det har varit ett dramatiskt uppbrott. Ilskan ska försvinna sen någon känsla av stolthet och sårade känslor (och tro mig elefanter kanske inte glömmer men människor är trångsynta idioter) och sen mitt i allt ska man bli vänner trots att det antagligen gått år och man är en ny människa. Men absolut nu ska vi bli vänner igen.
Nej jag tror att enda gången det går att bli tillsammans igen är om några sådana stolthetskänslor helt enkelt aldrig uppstått. Kanske för att uppbrottet inte var dramatiskt eller att processen efteråt varit väldigt psykologiskt utarbetad (vad jag menar får ni allt grunna på själva)
Så då är frågan. Kan man vinna "gå vidare" delen?
Ja kanske.. genom att hitta den där jävla rätte killen. Han som nu ska vara så himla speciell och få mina gener att börja dansa jitterbugg med äggstockarna och adrenalinet börjar ta uppåttjack. Härligt... Om man inte hittar denne rätte då? Finns det någon "nästan rätt"? "Typ rätt"? "Funkar på ensamma söndagar"? "Livbåt"? Och är det att köpa ner sig om man tar Mr. Funkar på ensamma söndagar? Eller är det så att man förevigt kommer ha SJUKT mysiga söndagar med denna någon. Varför måste allt vara perfekt?
Lyckade relationer är inte perfekta. De är funktionabla. De får vardagen att bli bättre. eller? är det någon variabel jag har missat? Jag har sett tillräckligt många disneyfilmer för att veta att i slutändan är det meningen att man ska leva lycklig i alla sina dagar. MED någon. Leva lycklig i alla sina dagar är visst en lögn. Tönterier.
Vem säger att jag är lyckligast med någon? Vem säger att jag köper ner mig för att jag väljer mr. livbåt i slutändan? Och vem är denne någon som tror sig vara så jävla lyckad? Hur vet den att han/hon/den/det verkligen dejtar den ultimata matchen? Den perfekte? Snacka om bottennapp. Grattis du hittade den perfekte problemet är bara att nu är du så paranoid att bli av med den personen att du inte längre äter, sover eller fungerar som en normal människa. GRATTIS!
Nej gå vidare tror jag handlar om att lära sig av misstag. Jobba på sig själv. Sen när man träffar näste oavsett vilken kategori den tillhör så kan man själv vara stolt över vem man är och hur mycket man utvecklats. Eller så skiter man i det och sitter själv på söndagar och får hela glassburken för sig själv.

Bex

Det här med att vinna egentligen.
Man vill alltid vinna. De som säger att de inte vill vinna de ljuger så enkelt är det. De kanske inte vill vinna i just DIN tävling men i något vill man alltid vinna. Relationer är en sån grej. Framförallt när man gör slut. Då vill man vinna.
Fast jag tänkte på det.
Hur vinner man ett uppbrott? Man måste visa respekt mot den andra och får inte balla ur. Sen om man blir för bra kompisar för snabbt då är det också lite konstigt då är det som att båda lägger sig men bråkar man för mycket förlorar båda.
Detta är ett socialt spel som inte är uttänkt ur mig själv utan något jag märkt och snappat upp under all den tid som jag har haft tjejkompisar som gjort slut med pojkvänner. Man ska vinna uppbrottet.
Oftast är det om den andra parten går upp väldigt mycket i vikt. Då vinner man automatiskt. Fast det känns ju ganska ytligt. Men det går inte att förneka att alla känner vi lite lite lite lite lite tillfredställelse när man ser ett gammalt ex (det måste dock ha gått typ ett år sen man gjorde slut för extrem viktuppgång ger en sympatiröster i folkvalet om vinnande part) och personen har gått upp i vikt.. på ett dåligt sätt. Blivit pluffsig. Detta förutsätter självklart att man själv har nästintill gått ner i vikt. Men saken är den att även om man "vinner" uppbrottet så har man fortfarande gjort slut.
Egentligen borde väl den som går vidare snabbast vinna. Fast man får inte gå vidare för snabbt. Då blir folk misstänksamma och då har man varit otrogen (framförallt om man är den part som gör slut) och då förlorar man automatiskt. Det finns någonslags gräns. Gränsen är dock avgörande hur länge man varit tillsammans. Mindre än ett halvår så är det nog bara typ en månad innan endera parter kan ha hittat ny partner och det anses vara socialt acceptabelt. Över ett halvår då är det längre tid. Säg minst två månader innan det är socialt acceptabelt att ha ny partner. Under det och då kommer otrohetsfrågan in igen eller i allafall mentalt otrogen. Sen har vi över ett år. Då är det nog tre månader. Sen stiger det ungefär med en månad per år. 2 år = 4 månader och 3 år = 5 månader. Fast det slutar nog vid 5 månader.. eller kanske planas ut. Fast det är klart det är en jäkla skillnad på att bli tillsammans med någon ny och bara ha ett rebound. Hångla med random kille/tjej på krogen är ju helt okej eftersom vad då? Hon/Han gjorde nyss slut/blev just dumpad och uppbrott är jobbigt och då är det förståeligt att man hånglar med random kille/tjej på krogen (Herre jistanes vad genuskorrekt jag var där).
Men jag måste ifrågasätta de här funderingarna.
Kanske man vinner om man gör ömsesidigt slut. Båda vill det, båda blir glada och känner sig lättade. Fast gör de verkligen det? Känner man sig verkligen lättad? Viktigt att minnas att vi är trygghetsnarkomaner. Vi älskar våran trygghet och våra rutiner. Är vi vana att få hångla på festkvällarna och sen gå hem och sova och kramas så är det högst troligt att vi vill göra det även den där lördagen efter att det tog slut. Och om båda gjorde slut och får samma lust. Är det inte lätt att falla in i gamla mönster? Jag har själv aldrig upplevt det. Ringa upp sitt gamla ex och ses kvart i tre och hångla och gråta och somna fastklamrade vid varandra bara för att det är så JÄKLA hemvant. Sen vaknar man på morgonen och tänker "aaaakwaaaard!" eller bara ligger och låtsas att allt är superfint. Vinner man då? eller är det då man blir det patetiska paret som inte får det att funka men inte kan göra slut på riktigt utan bara muppar runt och förstör fester för de grälar/hånglar/gråter/knullar på toaletten.

Kan man ens vinna ett uppbrott i en relation?
Varför skulle man vilja vinna det?
Man vill inte vara den som klänger kvar vid gamla minnen men samtidigt vill man inte vara den som går vidare utan att vända sig om och inte verkar bry sig. Faktum är att kanske finns det ingen som vinner. Oavsett om man skaffar ny partner vid precis rätt tidpunkt. Jag tror att ingen vinner men ingen förlorar heller och omvärlden borde egentligen but out. Gör man slut av vuxna rimliga anledningar som är socialt acceptabla (dvs inte av att det finns våld i relationen osv) så kanske alla vänner bara ska hålla käft och ta den reaktion som kommer.
Jag har reagerat väldigt olika på de olika uppbrott jag genomgått. Vissa har känts hur bra som helst och andra har gjort att jag lagt mig på soffan och inte velat kliva upp. Det är något man inte kan veta i förväg.

Därför är det nog inte idé att lägga upp en spelteknik för hur man ska vinna uppbrottet...
Bara försök ta dig ur det med äran i behåll.

// Bex

I helgen har det varit Umeå fashion weekend. Måste säga att det är väldigt olika kaliber på de olika "fashion weekenden" i landet.
Sthlm fashion weekend så stänger de av en galleri och har utställningar och stora "kändis" event. Internationellt erkända märken har modevisningar och det förekommer flera visningar på samma gång. Konstfack studenter ställer ut och det är ett jävla pådrag helt enkelt.
Sen är det väldigt sällan en Weekend. Det är en Week. Det finns faktiskt så pass mycket folk som är intresserade att det finns anledning att hålla på på riktigt en längre period.
Här uppe när man gick in kungspassagen en halvtimme innan en visning av Jeans på den kortaste runwayen som fanns var den fortfarande inte klar och fiket som hade någorlunda utsikt över den tre kvm stora ytan sålde "jeans" bakelser. Gulligt men känns inte så upstyle fashion.
Omröstningen om bästa "jeans"rumpan känns som en prostituerad version av Idol blandat med vem som har mest kompisar som inte har något vettigt att göra. Men för all del. Lite poppigt koncept varför inte.
Men det ultimata vattenmärket som faktiskt gjorde mig lite ledsen då jag tycker Umeå som är en otroligt ung och drivande stad skulle kunnat prestera var tjejen som stod utanför Rex och skrek i en mic i ett tält som såg ut som en felplacerad skyddstält för byggnadskonstruktion. Knappast så mycket runway över det. Sen hela skrika i en mic i täckjacka på ett torg har lite för mycket jesuspratarna på plattan i sthlm för min smak. Tjejen som antagligen frös röven av sig ropade ut "Killen som öppnat T-shirt store ja dom flesta har nog gått förbi den butiken på väg till Clas Ohlson söker en formgivare som kan hjälpa honom fixa en ny t-shirt bla bla bla bla bla bla"
Jag var tillbaka i min barndom i en byhåla som aldrig kommer hamna på kartan om inte ett mindre folkmord sker där eller den spottar ur sig en Zlatan till snarast. Hela bykänslan tog över. Alla vet var stadens Clas Ohlson ligger och då vet man automatiskt hur man ska gå för att komma dit och JAHA på väg dit. Hur jäkla mycket prestige ligger i det? Grattis du är butiken man går förbi när man ska gå och köpa cykeldäck, konservöppnare och låsolja HURRAAAA!! Stackars pojk.
Nej upptrappning för i helvete. Umeå behöver faktiskt börja borsta av sig den dammiga bonnigheten och inse att halva grejen med en fashion weekend är pinnar i röven och amouse bouches och kanapeer och allt annat sånt skittöntigt. Hävda Norrland för fasiken.
Annars kommer vi hamna i samma liga som Kiruna där Fashion weekend är fyra fulla fjortisar som byter kläder som de köpt på Märtas Mode vid klätterställningen utanför Ica.
Nu lär jag väl bli hängd av alla som älskar Kiruna men min blogg så tyst med er! Dessutom. Kiruna är jättefint om man ska fjällvandra eller känna sig manlig i närvaron av gruvan men det är inte direkt stället man åker till för att se den senaste kollektionen från French Connection.

// Bex

Jag har de senaste timmarna gjort en ordentlig rensning. Bland saker, musik, gamla inlägg och allmänt bara gamla prylar. Det är intressant hur sentimental man blir men när man tänker efter så minns man mer och mer det dåliga med det man just har valt att slänga.
Att vara sentimental är lite som selektiv hörsel. Man väljer bort det man helst inte vill hantera eller relatera till. Sen när man lyssnar noga eller lägger känslorna åt sidan och tittar på faktan kan man bli förvånad över hur mycket skit man sopat under mattan.
Att glömma bort den skiten är inte helt bra. För fortsätter man sopa så kommer man snart inte kunna se mattan för all skit. Det är mycket som behöver lösas. Mycket som behöver hanteras och ställning behöver tas. Saken är den att man oftast skjuter upp det eller tar en för hård ställning för tidigt och är sedan för stolt för att ändra på sig. Tyvärr har det gamla ordspråket "tänk först agera sen" nog rätt om än just den saken inte är något jag tänker predika för då jag vid ett flertal tillfällen inte uppvisat förståelse för det ordspråket.

Är det kanske så att om man saktar ner hela sin tillvaro några knop så skulle mycket visa sig. Mycket skulle förändra sig. Bara för att man inte gillar en bild man tagit precis efter den togs betyder inte det att bilden i sig är dålig. Ofta tar man fram gamla bilder och borstar av dem och plötsligt är de vackrare än någonsin. Är det sentimentaliteten som gör sig påmind eller kliver förnuftet in under perioden då man är åtskild.
Jag undrar jag.....
Ska man ge gamla avlagda relationer, saker, bilder, musik en chans eller bara gå vidare och inse att man inte längre är samma person. Jag ska ovilligt erkänna att jag vet inte.

En klok man sa en gång angående avslutade relationer "Man ska vänta ett år efter att man gjort slut sen kanske man kan umgås igen och se om man hittar anledningen till att man alls började umgås"
Vänskapen kanske finns kvar även om känslorna är döda sen länge. Döda, begravda, maskätna och utbajsade för att sedan bli förenade med jorden.
Eller lever den bittra smaken av gräl kvar hur länge man än väntar... eller är det att vara småsint?

För att inte prata om gamla vänskaper. Hur ska man veta om man ska försöka ge sig på det igen? HERREGUD. det finns ju en miljon människor man inte träffat på år bara för att man flyttat och gjort tusen miljoner saker. Vänskapen är inte upplöst och har aldrig haft några problem men ändå hörs man inte längre. Är då vänskapen död på samma sätt som att saknade personer dödförklaras efter x antal år (orkar inte kolla upp vad det står i lagboken om just dödförklaringar just nu) bara för brist av aktivitet.
Gäller det samma sak för vänskaper. Har det slutat i krig ska man då vänta ett år innan man återvänder till slagen mark och ser vad man kan hitta i ruinerna? (oerhört filosofiskt och bildligt blev det plötsligt)
Då tror jag att man måste komma in på tanken om man "älskade" personen.
Sen behöver man en definition av att "älska" någon innebär och DEN biten låter jag bli att gå in på för annars kommer jag bli sittande hela natten.

Saken är nog den att sentimentalitet i all ära men det finns en anledning att man slutat använda saken i fråga, slutat umgåtts eller helt enkelt gjort slut (för att ta in den sista delen i mitt allmäna babblande) och den måste man komma ihåg och sen kan man ägna sig åt att minnas någon anna gång... inte när man rensar.



För övrigt anser jag att bilspel är underskattat

Statsministern var här i Umeå och pratade igår. Under föreläsningen så utfördes en så kallad "aktion" (deras ord inte mina) där de började prata om arbetarklass och hur Reinfeldt är en liberalist som ska åka från stan.
Jaha ja det var ju jättegulligt. Att de höll banderollen upp och ner lämnar jag utan hänsyn då jag mest tycker att det är komiskt i stunden men egentligen inte har så mycket med saken att göra.
Det är alltså ett gäng människor som har kommit fram till att "Ja men vi ska engagera oss! Vi ska göra skillnad. Vi går och skriker dåliga hejaramsor när statsministern håller föredrag".
Eh.... nej... Ännu värre blir det när de skriker om saker som inte ALLS har något med själv föredraget att göra. Statsministern pratade om Klimat och hur USA och Kina måste ställas tillsvars för de utsläpp och hur de måste börja engageras mer i de internationella konventioner som skapas. Nej men absolut stick från stan. Dom är ju arbetarklass. Arbetarklassen har väl ingen nytta av att veta något om klimatet eller?
Jag läste sedan ett inlägg vars länk skickades till mig av en vän där samma personer som utförde den här "aktionen" förklarar lite mer vad de stod för. Jag vet inte om de har missat att måste du förklara aktionen så är den rätt misslyckad. Den symboliska meningen ska väl ändå vara tydlig. Ut ur Umeå tycker jag inte är gott nog.
I det här inlägget pratas det om att de skulle stödja yttrandefrihet om det innebar att alla fick samma mediala utrymme oavsett klass, inkomst osv osv osv men:
"Det är inte yttrandefrihet när man behöver betala för att göra sin röst hörd eller dela kapitalisternas intressen för att få uttala sig i de medier som de äger."
Man behöver inte betala för att göra sin röst hörd.. ställ dig och skrik på renmarkstorget bäst du vill. Men Media jobbar för pengar och att göra en procentuell prisbedömning baserat på inkomst känns inte riktigt som något media skulle ägna sig åt. Sen måste jag säga att den dagen media blir direkt statsägt det är den dagen jag skulle bli riktigt orolig. Kapitalisterna som uttalar sig i den media de äger ja då måste jag säga att då gäller det väl ändå att själv vara lite kritisk. Jag säger inte riktigt åt Pressbyrån att de MÅSTE ta in en viss tidning bara för att annars är de kapitalistiska svin.

Jag får hela känslan över att det är människor med för mycket tid som väljer att slåss mot något bara för att de vill slåss. Revolutionärsbarn i palestinasjal som inte kan klara sig en dag utan sin ipod, msn och vill inte jobba på mcdonalds bara för att "de bara inte känner för det". Bekvämligheten har ätit upp nöden och allt som blir kvar är frustration som tar form av radikala utbrott i helt fel sammanhang som faktiskt skapade mer förakt (från vad jag har hört) än något annat.

Välkommen världen till nyöppningen av bloggen.

Faktum är att jag nu återvänt till min folkbokförda stad och har börjat skolan igen. Ja eller Universitetet ursäkte ursäkte. Nu har jag gått från att vara "nolla" till att vara fadder. En härlig utveckling som dock väcker den eviga debatten om alkoholkulturen som finns.
Man "SKA" supa brukar vara det allmäna ordet. Jag vet inte om jag håller med om detta. Aboslut det finns människor som tappar sina sociala (och övriga) hämningar med lite sprit i kroppen men man kan inte slå bort det underbara faktum att "sprit är skit".
Många av mina vänner och bekanta pratar om "alko-lås" på mobilen och uttrycket "walk of shame" kom till när man pratade om bakfyllan som tar över och man måste inse vad man gjort kvällen innan.
Sen har vi mitt favorituttryck "dricka med måtta". Jag håller med men uttrycket känns delvis försvenskat (lagom-folket slår till igen) och delvis föråldrat, förlegat och förjävligt.
Dricka med måtta i all ära (och missförstå mig rätt. vissta ska vi inte supa oss asfulla varje kväll men det är formuleringen än något annat jag vänder mig mot) men måste det låta så... pitoreskt?
Jag lär få mottaga ett antal hurringar för det här inlägget men jag tror att folk som inte är med i visan själva har glömt bort hur det är att festa under en nollning. Jag tror våran ytterst selektiva minnesbalk väljer bort de minnena. Gruvliga bakfyllor bleknar med tiden. Bra eller dåligt men så är det.
Nåja för att komma tillbaka till min poäng. Jag tror att det som behöver attackeras är det som ger upphov till ATT man dricker. Inte själva drickandet i sig. Putsa bort all sorts "obligatorisk" alkoholinblandning i nollningen/insparken för då kan man enklare avgöra själv vad man känner för. Det är som att vi glömmer bort att grupptryck behöver inte vara tio människor som står och skriker på en liten stackare att denne ska klä av sig och springa näck runt huset. Det är lika mycket att när man säger att man är nykter och inte dricker något för kvällen (reaktioner jag stötte på så sent som i måndags) blir folk grundligt förvånade och frågar "VARFÖR DÅ?!". Inget ont om dessa personer. Absolut inte. Men det visar tydligt att det "normala" är att man super och inte förens vi har fått bort den normen kan vi egentligen minska alkoholintaget till en nivå som är acceptabel.
Alkohol har fortfarande en "cool" stämpel som sitter hårdare än Fantomen märket på skurkar.

// Bex

Hej världen.

Idag är då dagen där jag äntligen uppnåt det stadium som hela den här ...... bloggen handlar om.
För det första något taktiskt: eftersom jag är en stark motståndare till att svära i texter har jag tänkt att istället för att faktiskt skriva svordomen skriva ett antal punkter för att ändå visa att det finns utrymme för att svära.. eller ta en konstpaus i sin högläsning av min fantastiska blogg.
Detta är då ett samlings inlägg av en .... massa saker som har samlat på sig under den senaste veckan över random skit som fastnat på hjärnan. Det kan bli långrandigt och orkar du inte läsa det så strunta i det då. As if I care....

Nåja! för att börja

På detta underbara jobb (som jag älskar och högaktar..... not) skriver jag ett antal lappar över saker som jag kommer att tänka på. Ibland är det djupt och ibland är det ytligt som en pråm (typ att man ser ....igt enkelt att killar är under 18 när de ska köpa tobak för de spänner sig alltid som ATTAN och lägger ner all sin patetiska babyfjunskönshår i den där enda meningen "Grovportion tack" fast de egentligen vill ha sin lilla catch mini pepparmint men eftersom de måste kompensera för babyfjunet som de har mellan benen så kör de på det manligaste de vet utan att faktiskt behöva baka det själv. SMART grabbar.. bli män nog att ta det ni vill ha och inte det ni tror jag reagerar på.. jag lovar jag bryr mig inte ett ....)
Nåja lapp nr 1 :
Hurra för chip som gör att vi kan misshandla våra stackars ko ntokort ännu mer. Hurra för dessa olika kortmaskiner som ett tjog pedagoger utformat men eftersom vi är så djävulskt (borde inte räknas som svordom i och med "d":et) upptagna med att älta allt som har att göra med oss själva blir vi dumma som kor med tolv magar på hasch och svampar (och då pratar vi inte kantareller fattar du väl!) Gå på rehab, din ko och börja se dig om! Det finns inte bara du i ditt "existensiella helvete" som typ en miljoner amerikanska universitetetsstudenter har uttryckt sitt liv är. Vart du än går finns folk som kommer automatiskt tycka att du är en jobbig ---- med pappa komplex och borde slås hårt i huvudet upprepade gånger med den förbenade korven du försöker köpa med ditt kort som du misshandlat för att du inte kan eller vet bättre"

Fint va? Jojo men! vi vet alla om det härliga tabuet att som servicepersonal så får vi egentligen inte klaga på våra kunder. FY FY! inte så.. "kunden har alltid rätt" HA! den som kom på den raden borde få en pungspark. Ja för det verkar ju logiskt att personen som varit 35 sekunder i situationen vet mer än personen som spenderar ca 8 timmar om dagen där. Nej men för all del ha logik som en lobotomerad hamster med naveltrång.

Lapp nr 2:
Om alt som krävs är de godas tystnad för att de onda ska vinna her inte då de onda redan vunnit? Det pratas om tiden då tjejer (dessa ständiga offer.. att tjejer faktiskt kan försvara sig det verkar fortfarande inte finns i tankarna.. hej 2000 talet och jämlikhet nej verkligen INTE) kunde gå hem själva på natten utan oro men jag har aldrig sett en pöbel av folk som är ute och ska beskydda varandra. Vi har blivit för bekväma för att göra något. För självupptagna med vårat egna liv. Våran egen framgång. Det är lättare att skylla på offret eller staten eller bara "någon annan" för då slipper vi sitta kl 4 på morgonen i en väktar dräkt och hålla koll på 12 snorungar som kastar sten.

Ja men visst är det härligt. Folk är så jävla benägna att kommentera och tycka men när det gäller att göra själv då går självbevarelsedriften igång för fullt sprutt och det börjas tänka "hellre dom än jag". Ja på nåt vis måste man förstå mentaliteten men när det även gäller att man vägrar ställa sig upp för att ge sin plats till någon äldre då borde man bli kölhalad!

Lapp nr 3 har jag tappat bort så den skiter jag i.

Däremot hade jag en underbar diskussion om porr idag. Detta underbar ämne. Varför är det så jäkla tabu?
Eller varför är det tabu att prata om bajs? Om man är nybliven mamma så får man prata om bajs? Så jag måste skita ut en unge innan jag kan få prata om bajs? Det är väl där vi är som mest jämlika? Alla, oavsett nationalitet, hudfärg eller religiontillhörighet bajsar. Grattis vi kan börja integrera invandrare (vilket jag såg på tv plötsligt är jämställt med att vara en "loser" som en professor uttryckte det.. inte helt genomtänkt uttalande. Säg mer om honom än om någonting annat.) genom att ha diskussioner om bajs.

Sen denna språkpolis som springer runt och viftar med sina verbala penisförlängningar till batonger. Herregud människor!! Sen när blev vi språkfascister? jämlikhet för sjutton! chilla och släpp till era rumpor!
Den enda språkfascism jag aktivt utövar är mot mumlare!! Vad är det med folk och mumla? prata som man förstår? även om man inte pratar ren svenska så pratar man så man hör så har jag en chans att förstå vad man säger men mumla på dålig svenska inte en HELT BRA IDE! speciellt inte klockan -----------   ----------   --------  -------- sju på morgonen!

Och var kom ideén med att böcker ska hållas fina och obrutna ifrån? böcker ska läsas era rövhattar (vilket för övrigt är den bästa jäkla namnet på puckon som finns! rövhatt liksom.. hur illa kan det bli?) och använder man saker slits dom. det är en bra SAK! det är så det ska vara!!




Om ni som faktiskt tagit er igenom hela det här inlägget känner att ni har lätta smärtor i bröstet som strålar ut i vänster arm behöver ni inte oroa er för det finns dokumenterat att fisar som man håller inne kan åstadkomma såna smärtor. Så med tämligen hög sannolikhet har du inte fått en hjärtinfarkt....

Om ni har något att gnälla på får ni starta er egen jäkla blogg alternativt sluta läsa mig för jag skriver för att skriva inte för att läsas och just nu har jag sovit för lite, jobbat för mycket och ätit för dåligt för att överhuvudtaget reflektera över någon annan ....... människas behov än mina egna!

Adjö

Hej världen

Jag har varit tarvligt inaktiv på att skriva vettiga saker men jag har antecknat en hel del saker som får mig att flyga i taket eller grubbla mig galen. Därför har jag tänkt att få ihop några saker som jag tänkt på. Tyvärr har det en tendens att bli lite rörigt i skallen på mig när jag ska hålla exakta formuleringar i minnet i flera dagar men men det får bära eller brista.
Det första ämnet som jag funderat flera gånger på (och skrivit ner) är: Engångsvåldet vi aldrig pratar om.
MEN eftersom jag inte kommer ihåg ett skit om vad jag tänkte om den saken så tänker jag hoppa över det ämnet och skriva om något annat. Det är som jag tidigare nämnt (tror jag) att en syster till mig fick en son för ett tag sen. Därför har det (som jag också nämnt tidigare tror jag) blivit mycket prat om barn, uppfostran men också eftersom flera av mina syskon har barn och även min mor har flera barn pratats om vad som är trenden just nu kring hur barnen ska ligga, äta, sova, sitta och så vidare för att barnen ska må bäst.
Någon period har det till exempel varit rekommenderat att barnen ska sova avskilt från föräldrarna från början och man inte ska plocka upp ett barn som skriker för då lär det sig att det får som man vill om man skriker (känns lite som man gör med en hund ungefär. Bara belöning om de är lugna och undergivna som alla vi som är beroende av Ceasar "mannen som kan tala med hundar" programmen). Det har senare visats att en sådan behandling i större mån kan leda till att barnen lider av kolik och alltså kommer skrika oavbrutet i några månader. Skojigt eller hur?
För alla er som aldrig hört riktigt babyskrik förut. Tänk er en tågvissla som är jättehög och som av någon anledning får adrenalinet att rusa. Det är ett ljud som får en att rusa upp mitt i natten hur trött man än är. Det är ett rop på hjälp på ett språk som är fullkomligt universiellt.
På samma sätt har det visats att barn gärna ska ligga på mage för att öva upp nackmusklerna (fast det har också sagts att det är farligt för att barnen inte kan hålla upp huvudet så bra). En sak som numera verkar vara konsekvent (åtminstone inom svensk sjukvård) är att barnen ska få ligga och sprattla fritt och inte ska trängas ihop, hur böjbara de än må vara (har ni prövat att försiktigt (!)böja ihop en två månaders bäbis? yoga nissarna kan slänga sig i VÄGGEN!).
Det jag mest hängde upp mig vid var just det här med att barn ska skiljas från föräldern eller då framförallt den ammande mamman för att de ska bli självständiga så snart som möjligt. Men saken är väl den att de är inte självständiga.. inte ALLS!
Sedan beskrev samtliga mödrar som var med i denna livliga diskussion att faktumet att lägga ifrån sig sitt nyfödda barn är fullkomligt orimligt. De har alla sovit med sina barn och burit barnen mycket. De har ammat sina barn och även haft barnen sovandes på sig vid många tillfällen (de sitter ner och barnet sover på bröstet på dem.. så har jag suttit med flera syskonbarn.. väldigt mysigt faktiskt). Därför blir de kanske inte den mest mångsidiga källan men det som slår mig som udda är att:
Med största sannolikhet finns det mödrar som har lyssnat på dessa knäppa råd även om deras hormoner och instinkter har skrikit åt dem att göra på något annat sätt men deras (tyvärr något blinda) tro på vetenskapen har fått dem att stänga av de signaler som de (förhoppningsvis) har fått av kroppen och primal biten av vårat medvetande.
Ska man dra in genus i det hela vilket nog tyvärr är oundvikligt. Den vetenskapliga studie som gjorts är med största sannolikhet gjort av en man, möjligen en man utan några barn så vad sjutton vet han?
Ska vi verkligen lyssna på vad "galna" vetenskaps män säger? Framförallt om våra instinkter skriker någonting annat? Ska vi lita på vad våran kropp säger eller är den statistik, analys och undersökning som görs objektivt verkligen rätt?

Varför finns det då dokumenterat att lindande barn (en procedur som fortfarande används i en stor del av världen) lider större risk för plötsligt spädbarnsdöd men proceduren att linda barnen fortfarande godtas?
Varför finns det undersökningar som visar att kolikbarn kan bli bättre om barnet i fråga får ligga så att det känner de lugna hjärtslagen från sin förälder om detta inte tas i beaktande?

Varför verkar de råd som funkar bäst alltid komma från de barnmorskor som jobbat i typ 135 år och har typ 65 egna ungar och absolut inte från galna vetenskapsmän som inte ens tänkt på fortplantning annat än rent teoretiskt?


Tyvärr kan jag än så länge bara väldigt löst spekulera i frågan eftersom jag inte har några egna barn. Vi får helt enkelt se vart jag står i frågan när jag nu fått barn (dvs om x antal år)

// Bex

PS. Detta inlägg är inte redigerat utan endast utlagt då det var alldeles för sent in på natten när jag skrev det...