Bex Bittra Blogg

Folk säger att jämställdhet numera bara är en generationsfråga. När "förra" generationen pensioneras så kommer allting bli jättebra igen..

Men då måste man tänka att en av de stora vågorna av framgång inom feminismen skedde under 70-talet. Detta var lett av folk som föddes under sena 50-talet och tidigt 60-tal. Om man tittar på de stora historiska utvecklingarna av kvinnliga rättigheter har detta gått i vågor. En stor framgång har också betytt baksvall och att kampen om kvinnliga rättigheter har avstannat markant. Efter att kvinnlig rösträtt införde 1921 så stannade mycket av den starka kvinnokampen av då många föreningar nu uppnåt sitt mål och utan en ny målsättning så fanns inget verkligt att kämpa för.
Samtidigt fanns det lagstadgade restriktioner mot kvinnor och kvinnors sexualitet kränktes om och om genom att man fråntog kvinnor deras möjlighet att styra över sin egen kropp då preventivmedel var förbjudet. Ett förbud som höll i sig ända fram tills 1938 då nästa våg av kvinnorätt kom igång. I samband med oron och sedan krigstiden under 40-talet började en våg om kvinnlig möjlighet till en ordentlig ekonomisk självständighet genom förvärvsarbete ta form. Något som resulterade i ett kraftigt bakslag då kriget tog slut och de män som kallats ifrån sin plats i industrin kom tillbaka och återtog sin plats på arbetsplatsen och kvinnan som nu i ett antal år arbetat inom industrin fick återgå till hemmet vare sig hon ville eller inte. Sverige fick en hemmafru period.

Om man har någon form av förståelse av mönster så ser man att alla framgånger följs av ett bakslag. Två steg fram och ett steg tillbaka.. men vad händer om man slutar kämpa för att det ska vara två steg fram. Om utvecklingen istället bara motsvarar det baksteg som sedan blir. Då kommer vi stå på samma ställe och stampa.

1921 så var kvinnorörelsen rätt nöjd med hur det var i samhället. Inte alla så klart men den stora massan. Samma sak är det idag. Vi är rätt nöjda med hur det ser ut för vi har ingen klar vision om vad vi vill uppnå sen. det finns inget tydligt konkret mål. Att förändra sexualbrottslagstiftningen och utforma den på ett sätt som faktiskt visar att det är INTE OKEJ att behandla kvinnor så. Att kvinnor och män har rätt att säga nej när som helst och det ska respekteras och gör man inte det så blir det tydliga reprisalier. Men det är klart.. våldtäkt är väl också bara en generationsfråga eller hur? Unga killar respekterar kvinnor och deras kroppar?
Hur jävla dum får man bli?

Jag är inte nöjd. Jag är inte ens nära nöjd. Tills den dag vi inte ser yrken som köntypiska och kvinnor och mäns arbetsinsats värderas lika och kvinnors sexualitet aldrig ifrågasätts och där ett nej alltid är ett nej och det är en självklarhet för alla, alltid så finns det alltid något att kämpa för, något att förändra.

// Bex

Mer val tänk.

En version av privat vård framfördes till mig från en borgerlig person.
Att bara privatisera en del. Att det ska finnas möjlighet för de som "slitit hela sina liv" att betala och då gå förbi hela kösystemet och få privatvård.

För det första: slitit hela sina liv? vänta VA?! Så om du slitit hela ditt liv så är du automatiskt högavlönad? Om jobbar som städerska på Silja Line gör du det inte? hmmm... knappra på dator på ett kontor eller städa efter "knappra på datorn" människorna gett sig ut på båt, blivit snorfulla och spytt i örngotten och kletat sperma i taket. vilket är mest slitsamt? Människor pratar om tron på individen och på rätten till sina pengar. Jaha som individ kan du inte köpa allt det som behövs för att du ska klara dig. Som individ kan du inte köpa en lokal med all utrustning som behövs för en till exempel blindtarmsoperation. Det behövs köpas kollektivt och varför då betala klumpsummor när man kan hela tiden betala lite och då veta att det finns där.. även om det är knapert i kassan en månad? Varför ska vi ha ett system som går med på att pengar styr världen. Ska vi släppa all moral och med mänsklighet till förmån för pengar?
Lars Ohly hade en jävla bra poäng. 1% av Sveriges befolkning innehar ca 140 miljarder kronor.. är det inte rimligt att de då delar med sig med en del av det här till förmån för den allmäna välfärden? Jo det är klart som FANKEN. Alla ska hjälpas åt... många bäckar små och allt sånt.

Det härligaste är ju ändå moderaterna som är Sveriges "enda" arbetarparti. Vilka arbetare då? Ja okej.. skattesänkningarna skall öka konsumtionen så det skapas fler jobb. Vänta vänta vänta... Vi gör en PROCENTUELLT minskning av det avdrag vi gör från människors löner och det ska göra att de har mer pengar att konsumera för att påverka marknaden positivt. Kapitalism HURRA!
Nåja okej.. men då är frågan. denna procentuella minskning hur påverkar den egentligen? Ja säg att du har 32% avdrag på din lön på 17 000 kr. Det lämnar dig med en nettolön på 11 560 kr. Säg nu att du istället betalar 25% procent. Det ger dig en lön på 12 750 kr. Wooohooo! det är hela 1190. Absolut det kanske ger en marginel ekonomisk säkerhet. Till vilken kostnad? Vad är det du tappar? Vi säljer Vattenfall. vad händer med elpriserna? Vi säljer sjukvård, plötsligt måste du ha en jävla försäkring (säg att du är ensamstående med två barn varav den ena är astmatiker och den andra spelar hockey) som FÖRHOPPNINGSVIS täcker de skador som just en själv och ens närstående råkar ut för.

MEN! då räknar vi igen... Säg att du har en lön på 65 000 kr. Då är skillnaden plötsligt 4550kr. Ja det är faktiskt en ordentlig ökning. Säg att du har en lön på säg... Reinfeldt.. han tjänade ca 22 000kr mer i MÅNADEN på skattesänkningarna.

Människor lever på kronor inte procent som en vän sa.. väldigt smart.  Så för vilka arbetare är ni egentligen? För inte FAN gynnas de människor med låga löner.
För de människorna som får den där härliga påtagliga skattesänkningen så finns redan de finansiella medeln för att öka konsumtionen och det skapas inga mer jobb på att det säljs tre par Jimmy Choo skor mer.

Jag som student får helt enkelt be till ja.. vem man nu väljer och med tanke på SD så kör jag hårt på Allah (här ska man fan inte stoppa någon icke existerande islamisering) att jag inte blir sjuk eller deprimerad de kommande 4 åren.


// Bex

Slampor.

Det är ett ganska laddat ord. Fast man inte tänker på det. Som kvinna är det dåligt att vara en slampa. Men det har börjat smyga sig på att även "mansslampor" existerar. Det är desperata killar som inte har några problem med att ligga med nästan vem som helst och nästa dag sparka ut personen utan en tanke på att ringa. En kvinnlig slampa så räcker det med att hon ligger med flera personer.
Det är väldigt fult att vara en slampa. Fast saken är den. Vad har andra med saken att göra? Man får ligga med vem man vill. Det är grundlag att man ska få bestämma över sin egen kropp. Vad jag gör med min kropp är min ensak. Så om man väljer att ha sex med olika personer varje helg så spelar det väl ingen roll varför man gör det? Eller att man ens gör det. Möjligen ur smittskyddssynpunkt kan det vara problematiskt. Vissa sjukdomar (typ HIV) har ju en tid från smittotillfället till att man testar positivt på prover för sjukdomen. Då kanske det inte är så bra att ha mycket oskyddat sex. Fast skyddat sex då? Blir man mindre "slampig" om man har skyddat sex och hur sjutton ska någon få reda på det?
Om man tar HIV som exempel. Det är tre månader som gäller för att ett test ska kunna visa om man är smittad. Tre månader. Du har sex med en person och sen två månader har du sex med någon annan intet ont anande. För ha sex med två olika personer med två månaders mellanrum kan väl knappast räknas som slampigt?
Så slampa begreppet kan nog inte ha uppstått i en smittoskyddssynsätt. Så varför denna negativitet? Kommer det ur bilden av kvinnan som madonnan och horan? Och nu har de begreppen moderniserats och blivit oskulden och slampan. Men betyder det att man automatiskt är "bra" om man är oskuld?

Det känns som en moment av damn if you do and damn if you don´t och om det blir fel hur man än gör ska man då verkligen bry sig om det? Hur som helst blir det fel och då kan man väl lika gärna göra som man känner och skita i resten eller?

Är mansslampor bättre än kvinnliga slampor? För en slampa är vill tekniskt sett en tjej? Och måste män "sjunka lägre" för att bli klassade som slampor? Betyder det att när en man blir klassad som slampa så är han på väldigt djupt vatten eller är det att män har större sexuellt spelrum?

Är inte begreppet slampa väldigt subjektivt och egentligen bygger på en jämförelse med ens personliga antal sexpartners och "motståndarens" antal av sexpartners? Om så är fallet är ju alla en slampa i någons ögon. Så vida du inte är oskuld och okysst och knappt sett en man och då är du en frigid jävel i mångas ögon. Alternativt inskränkt.

Damn if you do, damn if you don´t

Bex

Det löser sig.
Ett laid back sätt att tänka på omvärlden. Ett ganska bra sätt att inte hetsa upp sig och stressa in i saker. Men frågan är om det verkligen är nyttigt att ha samma inställning till allt.
Vissa saker ändrar sig inte. Vissa saker kommer inte lösa sig om inte löser dem. Aktivt.
Jag har på senaste tiden haft många genus och jämställdhets diskutioner. Det är lite som att öppna pandoras ask när man börjar titta närmare på genus. Man släpper ut demoner som visar hur svart verkligheten verkligen är. Den drar fram hur småsint, trångsynta och allmänt blinda människor är i ens närhet.
Många av mina killkompisar jag har pratat med har verkligen en speciell vy av vad genus är. "Kvinno-tjafs" pratas det ofta om. Jaha... tack för den. Kvinnlig frigörelse är tjafs. Fast när man pratar om slavarnas frigörelse eldar folk upp sig och pratar om hur hemskt det är. Men dessa två kan inte jämställas. Inte ALLS. omöjligt omöjligt. Har inte kvinnan slavat under mannen länge? Först 1964 blev det ett brott att våldta sin fru. Innan dess utförde bara mannen en handling som ingick i äktenskapet. kvinnan hade retroaktivt gett sitt medhåll till sexuellt umgänge trots sammanhang genom att gifta sig med honom. Härligt.
Det är enkelt att skylla på media som ger en sned blick av hur en våldtäkt går till. Att våldtäkt ens handlar om sex. Jag har aldrig förstått det där. Vilken människa som helst vid sina sinnens fulla bruk kan väl förstå att våldtäkt inte har att göra med sex. Det är ett sätt att kränka det allra innersta av intima delar av någons personliga sfär. Det är kränkningen som är det centrala inte hur den utförs. Saken är dock den... att män inte har samma "möjlighet" till att få sin personliga sfär kränkt. Ja de kan bli våldtagna i analen och det är jättehemskt men det är inte ofta man hör om hur hemskt det är att en homosexuell man har blivit våldtagen i analen av sin partner. Sådana våldtäkter (som mer kan likställas de våldtäkter som är de vanligaste dvs. en kvinnas partner våldtar henne i den kroppsöppning som skall vara ett medel att förmedla kärlek och ömhet) är inte lika "hett" i media då den inte uppfyller kraven för att det ska bli ett mediapådrag. Det finns till och med den "ideella våldtäkten" inom media. Sjukare än så kan det väl ändå inte bli.

Men då är det så att med jämställdhet som faktiskt rör fler ämnen än bara våldtäktsfrågan så finns argumentet "Det är bara en generationsfråga". Säg att när "vår" generation kommer till "makten" så kommer allt ändras. Kommer det verkligen det?
Eller bygger det på samma lata inställning? Orka göra något. Någon ANNAN för göra det. under 1970-talet kom en svallvåg av feminism in på den politiska spelplanen. Men liksom i thailand har allt börjat återställas till nästan samma sak. Lite uppdaterat, lite uppsnyggat men inte så jävla nyskapande. Faktum är att när man kämpar mot en samhällsinställning kan man inte hoppas på att någon annan skall lösa situationen. Alla krävs. Eller i alla fall en majoritet och jag tror att det måste börja med politikerna (tyvärr).

Det finns argument om att vi måste börja från botten. Med barnen. Men saken är ju den att rättsmakten måste börja ta ställning i frågan. Hade rättsväsendet INTE tagit ställning hade kvinnor aldrig fått studera. De hade aldrig fått rösträtt och de hade aldrig fått börja ta mera plats. De hade aldrig börjat kunna bli "våldtagna" bara utsatta för sina äktenskapliga plikter. Rättsväsendet måste gå före och dra hela jävla samhället efter sig i vissa frågor. Vi måste ta ställning till hur det faktiskt får gå till och sluta hoppas på att någon ska göra något åt saken åt oss.

Annars kommer rättsväsendet sitta på sin breda rumpa i väntan på att samhället ska ändras och samhället kommer gunga vidare i samma spår som det alltid har gjort för orka ändra på sig. Det är jobbigt och krävs självrannsakan och trygghetsförändringar och är det något ALLA hatar så är det trygghetshot. Vi är trygghetsnarkomaner och så kommer det förbli.
Rättsväsendet är väl ändå tänkt som en manifestation av vad samhället tycker är moraliskt oacceptabelt eller? Och fram till 1964 ansåg samhället att det var moraliskt acceptabelt att gifta kvinnor inte kunde bli våldtagna av sina äkta män. Det ska "kosta" att bryta mot lagen och hur mycket "fakturan" hamnar på är just hur fult det är att begå det brottet. Så vad säger att vi om 50 år inte kommer se tillbaka på våran lagstiftning idag och nästan skratta över hur absurd den ser ut.
Men om vi väntar på att någon annan ska "lösa det" så kommer vi antagligen inte bli förvånade för det kommer vara samma lagstiftning i allafall.



Men det är klart.... orka bry sig... det löser sig...

Tills den dag då ens egen dotter eller syster eller bästa kompis blir våldtagen om de inte redan har det bara att de kommer aldrig berätta det för det var inte en "riktig våldtäkt"... Men det är klart.. det löser sig

// Bex

Det här med klass. Klasstillhörighet. Fulheten med det.
Varför är det fult att tillhöra en viss klass? Sverige är väldigt långt gånget i sitt arbete mot klassindelning. På samma sätt som att vi faktiskt är långt gångna i jämställdhetsfrågan. Men det betyder väl inte på något sätt att man ska stanna för det? Bara för att det börjar bli bättre betyder väl inte att man ska stanna där? En konstnär slutar inte när skissen börjar bli bra.
Jag hävdar bestämt att klassamhället kvarstår. Vi har absolut klasstillhörigheter. Att förneka det är att blunda för problemet. Vilket kommer med högsta sannolikhet leda till att problemet utvecklas istället för att minskas. En ny sak som blivit är att det är nästan fullt att tillhör överklassen. Man ska skämmas om ens föräldrar stöttar en ekonomiskt eller om man har haft många utlandssemestrar som liten. Varför då? Varför ska det faktum att mina föräldrar har råd att ta våran familj på semester göra mig till en sämre människa? Om jag är glad och tacksam för allt jag har betyder väl inte det att jag anser att andra ska ha mindre? Så varför detta skambeläggande?
Man blir bortskämd för att man får saker. Det betyder inte att allt i livet är lätt. Den som får fina kläder har det "lättare" än andra. Ja kanske ekonomiskt men ekonomin talar ingenting om familjestrukturen i sig.
Jag finner det troligt att allt sånt struntprat grundar sig i den mycket fåniga föreställningen om att pengar är lika med lycka. Det är det inte. Det är dock en förenklade faktor. Livet blir lättare om man har pengar men det gör det inte lyckligare.
I samma veva som man pratar om klasstillhörighet så pratar om framgång. Att någon är världens bästa uska (undersköterska) betyder inte mycket idag. Vilket är skamligt. Om man är väldigt duktig på sitt jobb och trivs med det så betyder väl det bra mycket mer än att man pinar sig på ett jobb bara för att det är bra betalt. Att få sova om nätterna är väl ändå viktigare än att ha ett stort bankkonto?
Säg att min pappa är fabriksarbetare. Han tjänar bra med pengar men alla i familjen är fullt medvetna om att han kommer vara fysiskt utsliten när han är 50 år pga hans arbete. Om jag då väljer att bli akademiker gör det mig till en bättre människa än min pappa? Eller kanske jag blir en bättre människa för att min pappa är fabriksarbetare? Om jag haft en mamma som varit överläkare men jag själv vill sitta i kassan på ica. Gör det att jag har misslyckats? Är jag då en sämre människa? Allt för många har en förmåga att förskjuta sina egna mål på andra som en självklarhet. Jag har märkt på min utbildning att det nästan är fullt när gamla vänner väljer att inte plugga vidare på universitetet. De väljer andra banor. Starta eget, öppna en restaurang eller bara sticka ut och jobba någonstans i världen utan en tanke på morgondagen. Vem säger att vi som då valt att plugga vidare inte är torra tråkmånsar som inte vågar följa våra drömmar?
Jag anser att klasstillhörigheten och framgångsfrågan hänger ihop. Mycket för att det har tidigare förväntats av människor som fötts in i en klass att de också ska hålla sig i den alternativt avancera. Om än inte för snabbt. Vara "nyrik" är också fult. Fram tills nu när man kan vinna alla pengar man behöver på lotto tappa motiveringen i livet och ta självmord efter fyra månader. HURRAAA för snabbmatssamhället.
Jag säger att klassamhället inte längre handlar så mycket om faktiska ekonomiska förutsättningar då vi har ett socialt skyddsnät som fungerar (någorlunda iallafall) och ett socialt stödnät (csn, starta eget bidrag) utan det handlar om våra värderingar att överklassen är snobbiga idioter som inte förstår värdet av pengar och arbetarklassen är hårt arbetande människor som är fina och grova och har en "rejäl" syn på livet. Det kanske är mina egna gamla fördomar som puttrar där i botten av medvetandet. Men jag vill ändå påstå att jag är medveten om dem och därvidlag bered att ändra på dem.
Är vi inte beredda att ifrågasätta och bli ifrågasatta kan vi inte utvecklas och det är väldigt lätt hur stort även lilla sverige är. Bara för att du kan en sida betyder inte det att andra sidan ser likadan ut. Även om det är hemskt lätt att tänka så.

// Bex

Systemet kring extra arbete har länge utvecklats. Framförallt i USA. När man ansöker till Collage så behövs inte bara bra betyg och mycket pengar utan i många fall krävs att man har varit engagerad i välgörenhetsarbete och gjort tusen andra projekt för att få överhuvudtaget ha en chans att komma in. Den här kulturen finns säkert på flera ställen men som den ignoranta västerlänning jag är så är det mest där jag har hört talas om det kanske på grund av alla äckliga amerikanska serier som går på tv (missförstå mig rätt jag älskar Criminal Minds men det är knappast allmän bildande). I allafall det här har nu börjat spridas till Sverige och jag har börjat känna av det mer och mer. För en snygg CV krävs inte längre att man har jobbat på några olika ställen och har fått okej feedback från dem. Nej nej du ska gärna ha varit med på olika projekt med inriktning om medvetenhet i samhället typ mot aids, du ska gärna vara politisk engagerad om än inte för mycket, du ska ha SKITBRA betyg och vara bäst på att "sälja dig själv". Jag vill inte framstå som inkompetent och oengagerad men ibland undrar jag när man ska ha tid att ha ett liv.
Dessutom ska du gärna ha någon längre anställning någonstans för att visa att du är en lojal arbetare som tar saker på allvar. En längre anställning vid 22 års ålder innebär att du måste ha börjat jobba antingen direkt efter gymnasiet eller helst under gymnasiet. Men saken är då den att då måste du ha ett sådant jobb som inte kräver någon vidare utbildning och vad spelar det för roll för framtida juristbyråer om jag stod ut att jobba med enformiga jobb som en lobotomerad chimpans hade kunnat klarat i flera år.
Sen har vi den känsliga frågan med dåliga chefer. Jag anser att arbetstagare och arbetsgivare inte är motparter utan parter mot samma mål då båda tjänar på om ett företag går bra. Därför tycker jag att det är udda att det är fult att man har jobbat för dåliga chefer. Jag har jobbat för chefer som krävde orimligt mycket av en och om man någon gång inte klarade att jobba 14 timmars pass i åtta dagar utan så mycket som lunchrast (trots det faktum att det är olagligt då) och ändå vara på topp HELA TIDEN så fick man en utskällning, helst innan man skulle börja jobba så man hade 14 timmar av ytterligare ångest framför sig. Varför ska jag då inte kunna säga till nästa person jag ansökte till att ja jag har jobbat för människor som inte är kompetenta chefer och därför sa jag upp mig men genom att jobba där så lärde jag mig bla bla bla bla.
Snarare så ska man linda in det och säga att samarbetet in fungerade och tralala. Det är väl bättre att jag säger som jag anser att det var och sen kan de få kolla upp vad de själva tycker om personerna.
Jag sökte faktiskt jobb på ett fik en gång och hade då de här dåliga cheferna som referens. Jag sa att den situationen var lite känslig för vi hade inte kommit så bra överens på slutet. Personalchefet på fiket jag ansökte till ringde då upp mina fd chefer och mina chefer fick det då att framstå som att jag hade varit världens subba som hade hotat kunder och näst intill stulit ur kassan. När jag sedan kontaktade min fd chefer för att höra varför i helvete de sa så nämnde de glatt att det var deras "hämnd för att jag hade slutat när jag behövdes".
Men jag glider på ämnet. Det jag menar är just att om man måste ha tusen extra projekt så tycker jag också att det är en sak som visar att det är en person som inte tar vara på sig själv också. Alternativt förstorar upp saker hystierskt mycket. Det är bättre att göra en sak riktigt bra än tusen halvdant enligt mig. Men kvantitet har kanske gått om kvalitet på marknaden nu när 24-timmar assistenter är det hippaste senaste.

Tänk om det vara samma hysteri under säg... 1100 talet. "Nej du får inte börja jobba som stallpojke! Du är ju 13 år varför har du inte jobbat på tre olika tavernor och soppat och dessutom gjort femton projekt för att höja medvetenheten om herpes i ögat?"

Jag tycker att personliga sociala förmågor borde få ta mer plats. Än har man inte introducerat intervju för juristprogrammet. Om inte annat borde man kunna sortera bort de som söker bara för att de känner att de borde och de som faktiskt vill plugga juridik oberoende om vilken motivering som ligger bakom.

Dagen det blir avgörande om du har gjort välgörenhetsarbete eller inte för att få ett jobb eller studieplats den dagen flyttar jag till Svalbard och simmar med isbjörnar.

Bex

Hej världen

Jag har ofta blivit förvånad av den längd vi är beredda att gå i våra sociala spel. Vi vill framstå på olika sätt och vi tar till otroliga sätt för att se till att vi faktiskt avger den illusionen. Vi vill inte verka för intresserade. Vi vill verka svala och roliga. Vi vill verka vara precis så där tuffa som alla vill vara. Man vill framstå som ultimat. Vi är alla som påfågelhanar som spänner upp våran finaste fjäderskrud och ruskar lite sexigt på den för att locka just den där rätta honan. Bara att våra fjädrar består av intriger och sätt att hämma eller överdriva vårat naturliga sätt att vara. Vi är galna i någon och lägger ner all självkontroll som finns söder som saturnus för att verka ointresserade.
Tjejer har tusen knep och jag är säker på att killar har lika många. Media ger oss ytterligare tusen och kläder erbjuder ytterligare några miljoner. För att inte prata om accessoarer. Push-up bh:ar, självlärningsböcker i roliga samtalsämnen. Ändå ser man i varenda jäkla hollywood film att man blir kär i någon som inte kör det spelet men vi gör det ändå?
Vi jobbar stenhårt på våran fjäderskrud. På att varje fjäder, varje skämt, varje nyans av färgskruden, varje hårstrå i frisyren ska vara perfekt. Ändå vill vi ha någon som älskar oss för den vi är. Trots allt smink (ja för män också häng med i tiden nu för sjutton), smycken (än en gång unisex), kläder och påklistrat. All parfym och hårspray och mirakel strumpbyxor ska på något sätt göra att vi hittar någon som älskar oss trots den där underbart härliga valken på magen som viskar om mysiga hemmakvällar och att vi inte alls vill stiga upp kl 5 för att sticka ut och jogga.
Till och med en blind skulle se dubbelmoralen. Inte nog med att utseendet är en enda charad. Jag har flera vänner som gillat någon och då flirtat med någon annan för att få den första svartsjuk och se till att denne någon ser till att sno åt sig sin väninna fortare än kvickt.... det skrämmande är att det verkar funka. Problemet är att varje gång det blir något problem dem emellan kör hon samma stil. Hon flirtar med någon annan för att få honom att stanna istället för att kanske säga som det var? 
Lägg av fjäderskruden, sluta övertolka sms och tro att han hatar dig när han inte svarar direkt. Lite mer mod och lite mer ärlighet tror jag skulle göra allt lite enklare..
Om inte annat slipper man ragga på någon stackare som blir utnyttjad och förlorar från början utan att veta om det bara för att man själv är för feg för att säga som det är till den där speciella någon.

// Bex

Hej världen.

I dagens samhälle är vi människor underbart duktiga på att avskrämma oss från varandra. Vi fantiserar om att vi nu socialiserar mer än någonsin men ändå så görs den här kommunikationen med frånvaron av åtminstone en av de komponenter som påvisar socialisering.
Vad vi säger, hur vi säger det, hur vi ser ut när vi säger det.
Ord, tonläge och kroppsspråk.
Det pågår en ständig ström av ord som far runt oss. Msn, Sms, mail, telefon. Alla kommunikationsmedel saknar dock en av de här komponenterna. Om det är de här tre komponenterna som gör att vi faktiskt socialiserar kan då den dagliga kommunikationen som är bristande i dessa tre förutsättningar verkligen kallas socialisering?
Vi är månare än någonsin om vårat privatliv men ändå ska vi aldrig vara själva. Man ska vara nå bar 24 timmar om dygnet. Det är nästan en synd att inte svara på ett sms snabbt nog. Att stänga av telefonen eller faktiskt inte kolla mailen på någon dag. Den här hetsen av att kunna vara nåbar kommer den ur en strävan efter närhet eller efter kommersiell effektivitet?

Samtidigt är vi idag ett extremt sexualiserat samhälle. Sex säljer. Än en gång.. handlar det om närhet eller kommersiell vinning? Det finns inget sätt att komma närmare en människa än genom sex. Absolut kan två människor som aldrig haft sex kunna känna närhet på helt extrema nivåer. Det är inget jag förnekar. Men sex är, när man väl tänker på det, något så basalt hos alla människor att det är en av våra innersta personlighetsdrag.
Detta kan särkilt utmärkas när man stöter på en sexuell avvikelse. Det är som att sexualiteten blir en del av personligheten och så är det kanske också. Men om vi nu är så duktiga på att avskärma oss genom avståndstagande i kommunikation varför vränger och slänger vi med en handling och ett begrepp som handlar om något basalt hos oss alla. Är sex verkligen så viktigt`?
Jag har egentligen tre tankar:
Är sex verkligen så viktigt som vi föreställer oss? utifrån synvinkeln att ha eller att inte ha sex.
Är sexualitet något vi verkligen borde slänga omkring oss i ett försök att känna samband?
Eller är alltihop en kommersiell fluga? Är det bara det ultimata sättet att ha en PR kampanj som vi alla kan relatera till oavsett om vi är sexuellt aktiva eller inte?

Svaret ligger nog i de där det gått illa i sexuella relationer. Plötsligt blir närheten mycket viktigare. Själva penetrationen tappar sin mening och det blir svårt att relatera till alla flyktiga kommersiellt vridna inställningar till sexualitet. Sexuell närhet kanske inte alls ligger i själva akten utan snarare i den fysiska närhet. Den möjlighet till det ultimata sättet att kommunicera på. Strävar vi egentligen undermedvetet om att motverka de effekter sms, mail och liknande har på våran socialisering? Vi vill komma nära och vi är bered att riskera något som kan leda till den ultimata förnedringen.
Är det då moraliskt hållbart att använda detta till kommersiell vinning?

// Bex