"Kommersialism" äter upp närheten
Hej världen.
I dagens samhälle är vi människor underbart duktiga på att avskrämma oss från varandra. Vi fantiserar om att vi nu socialiserar mer än någonsin men ändå så görs den här kommunikationen med frånvaron av åtminstone en av de komponenter som påvisar socialisering.
Vad vi säger, hur vi säger det, hur vi ser ut när vi säger det.
Ord, tonläge och kroppsspråk.
Det pågår en ständig ström av ord som far runt oss. Msn, Sms, mail, telefon. Alla kommunikationsmedel saknar dock en av de här komponenterna. Om det är de här tre komponenterna som gör att vi faktiskt socialiserar kan då den dagliga kommunikationen som är bristande i dessa tre förutsättningar verkligen kallas socialisering?
Vi är månare än någonsin om vårat privatliv men ändå ska vi aldrig vara själva. Man ska vara nå bar 24 timmar om dygnet. Det är nästan en synd att inte svara på ett sms snabbt nog. Att stänga av telefonen eller faktiskt inte kolla mailen på någon dag. Den här hetsen av att kunna vara nåbar kommer den ur en strävan efter närhet eller efter kommersiell effektivitet?
Samtidigt är vi idag ett extremt sexualiserat samhälle. Sex säljer. Än en gång.. handlar det om närhet eller kommersiell vinning? Det finns inget sätt att komma närmare en människa än genom sex. Absolut kan två människor som aldrig haft sex kunna känna närhet på helt extrema nivåer. Det är inget jag förnekar. Men sex är, när man väl tänker på det, något så basalt hos alla människor att det är en av våra innersta personlighetsdrag.
Detta kan särkilt utmärkas när man stöter på en sexuell avvikelse. Det är som att sexualiteten blir en del av personligheten och så är det kanske också. Men om vi nu är så duktiga på att avskärma oss genom avståndstagande i kommunikation varför vränger och slänger vi med en handling och ett begrepp som handlar om något basalt hos oss alla. Är sex verkligen så viktigt`?
Jag har egentligen tre tankar:
Är sex verkligen så viktigt som vi föreställer oss? utifrån synvinkeln att ha eller att inte ha sex.
Är sexualitet något vi verkligen borde slänga omkring oss i ett försök att känna samband?
Eller är alltihop en kommersiell fluga? Är det bara det ultimata sättet att ha en PR kampanj som vi alla kan relatera till oavsett om vi är sexuellt aktiva eller inte?
Svaret ligger nog i de där det gått illa i sexuella relationer. Plötsligt blir närheten mycket viktigare. Själva penetrationen tappar sin mening och det blir svårt att relatera till alla flyktiga kommersiellt vridna inställningar till sexualitet. Sexuell närhet kanske inte alls ligger i själva akten utan snarare i den fysiska närhet. Den möjlighet till det ultimata sättet att kommunicera på. Strävar vi egentligen undermedvetet om att motverka de effekter sms, mail och liknande har på våran socialisering? Vi vill komma nära och vi är bered att riskera något som kan leda till den ultimata förnedringen.
Är det då moraliskt hållbart att använda detta till kommersiell vinning?
// Bex
I dagens samhälle är vi människor underbart duktiga på att avskrämma oss från varandra. Vi fantiserar om att vi nu socialiserar mer än någonsin men ändå så görs den här kommunikationen med frånvaron av åtminstone en av de komponenter som påvisar socialisering.
Vad vi säger, hur vi säger det, hur vi ser ut när vi säger det.
Ord, tonläge och kroppsspråk.
Det pågår en ständig ström av ord som far runt oss. Msn, Sms, mail, telefon. Alla kommunikationsmedel saknar dock en av de här komponenterna. Om det är de här tre komponenterna som gör att vi faktiskt socialiserar kan då den dagliga kommunikationen som är bristande i dessa tre förutsättningar verkligen kallas socialisering?
Vi är månare än någonsin om vårat privatliv men ändå ska vi aldrig vara själva. Man ska vara nå bar 24 timmar om dygnet. Det är nästan en synd att inte svara på ett sms snabbt nog. Att stänga av telefonen eller faktiskt inte kolla mailen på någon dag. Den här hetsen av att kunna vara nåbar kommer den ur en strävan efter närhet eller efter kommersiell effektivitet?
Samtidigt är vi idag ett extremt sexualiserat samhälle. Sex säljer. Än en gång.. handlar det om närhet eller kommersiell vinning? Det finns inget sätt att komma närmare en människa än genom sex. Absolut kan två människor som aldrig haft sex kunna känna närhet på helt extrema nivåer. Det är inget jag förnekar. Men sex är, när man väl tänker på det, något så basalt hos alla människor att det är en av våra innersta personlighetsdrag.
Detta kan särkilt utmärkas när man stöter på en sexuell avvikelse. Det är som att sexualiteten blir en del av personligheten och så är det kanske också. Men om vi nu är så duktiga på att avskärma oss genom avståndstagande i kommunikation varför vränger och slänger vi med en handling och ett begrepp som handlar om något basalt hos oss alla. Är sex verkligen så viktigt`?
Jag har egentligen tre tankar:
Är sex verkligen så viktigt som vi föreställer oss? utifrån synvinkeln att ha eller att inte ha sex.
Är sexualitet något vi verkligen borde slänga omkring oss i ett försök att känna samband?
Eller är alltihop en kommersiell fluga? Är det bara det ultimata sättet att ha en PR kampanj som vi alla kan relatera till oavsett om vi är sexuellt aktiva eller inte?
Svaret ligger nog i de där det gått illa i sexuella relationer. Plötsligt blir närheten mycket viktigare. Själva penetrationen tappar sin mening och det blir svårt att relatera till alla flyktiga kommersiellt vridna inställningar till sexualitet. Sexuell närhet kanske inte alls ligger i själva akten utan snarare i den fysiska närhet. Den möjlighet till det ultimata sättet att kommunicera på. Strävar vi egentligen undermedvetet om att motverka de effekter sms, mail och liknande har på våran socialisering? Vi vill komma nära och vi är bered att riskera något som kan leda till den ultimata förnedringen.
Är det då moraliskt hållbart att använda detta till kommersiell vinning?
// Bex
Kokta grodor och tidskrav
Hej världen.
I filmen "V for Vendetta" kommer ett gammalt talesätt fram. Något som är väldigt sant.
"Folket ska inte rädas regeringen. Det är regeringen som ska rädas folket"
Detta talesätt borde även kunna dras ner på lägre nivå men fortfarande i samma scenario. Regeringen finns ju för att folket tillåter det kan man säga. Folket har valt att formsättet med en regering är acceptabelt.
En lärare kan knappast sammanställas med en regering men dennes funktion kan det. En lärares funktion är att lära ut och handleda eleverna. Detta går för att eleverna väljer att följa läraren. Samtidigt måste läraren precis som en regering bevisa för bråkmakare att de menar allvar. De måste kunna stå på sig i sin post och då känna stöd av majoriteten av folket.
Än så länge är allt klart som korvspad.
Men när det börjar handla om missbrukande av förtroende blir det trassel i trumpeten. Detta är något som kan komma smygande. En övergång som långsamt kommer över dem som är i "lägre" ställning även om de rent numrärt är betydligt fler. Allt handlar egentligen om status. Nåja, denna övergång är onekligen långsam och plötsligt inser man att man nog sitter med skägget i brevlådan rätt rejält. Det hela handlar om det så kallade "kokt groda" principen. En princip som handlar om ett socialt koncept och inte så mycket om hur man gör för att koka en groda. Om du stoppar ner en levande groda i en kastrull med kokande vatten kommer den garanterat göra allt den kan för att ta sig ut. Men stoppar du ner en levande groda i kallt vatten som du sedan långsamt värmer upp kommer grodan kokas. Som sagt är detta inte prövat vad jag vet utan handlar om socialt beetende. (men vem vet det är kanske någon som prövat. folk är knasiga)
Just på detta sätt går vi gradvis med på saker som vi aldrig hade gått med på om vi gått från noll till hundra direkt.
Den mest subtila form av respektlöshet är nog tid. Att komma försent är respektlöst. Men en lärare som drar över tiden begår samma brott om tid. Samtidigt är det en socialt beteende som är fullkomligt accepterat.
Alla har vi suttit i en lektion som dragit över. Faktum är att jag satt i en sån för någon vecka sen. Läraren hoppade (med klassens medgivande) över rasten så kunde vi sluta tidigare. Bara det att det gjorde vi inte. Nej istället drog vi ut på tiden. Totalt arbetade vi 25 min för länge. Ingen hemsk förlust. Men det grundar sig i en respeklöshet för det faktum att även vi elever/studenter har annat för oss.
Det handlar inte om att vi inte vill vara där men vi har också liv och för just det har denna lärare inte respekt. Frågan är vad man ska göra i en sådan situation? Skall man påpeka det och sedan bli uthängd som tidsfascist resten av tiden med den läraren? Eller ska man glatt sitta och ta emot och bli en kokt groda? Jag har tyvärr inget svar för jag var lika förvirrad jag. Bästa vore om man slapp situationen helt....
Så för jösse namn passa tider människor!!
Over and out
Bex
I filmen "V for Vendetta" kommer ett gammalt talesätt fram. Något som är väldigt sant.
"Folket ska inte rädas regeringen. Det är regeringen som ska rädas folket"
Detta talesätt borde även kunna dras ner på lägre nivå men fortfarande i samma scenario. Regeringen finns ju för att folket tillåter det kan man säga. Folket har valt att formsättet med en regering är acceptabelt.
En lärare kan knappast sammanställas med en regering men dennes funktion kan det. En lärares funktion är att lära ut och handleda eleverna. Detta går för att eleverna väljer att följa läraren. Samtidigt måste läraren precis som en regering bevisa för bråkmakare att de menar allvar. De måste kunna stå på sig i sin post och då känna stöd av majoriteten av folket.
Än så länge är allt klart som korvspad.
Men när det börjar handla om missbrukande av förtroende blir det trassel i trumpeten. Detta är något som kan komma smygande. En övergång som långsamt kommer över dem som är i "lägre" ställning även om de rent numrärt är betydligt fler. Allt handlar egentligen om status. Nåja, denna övergång är onekligen långsam och plötsligt inser man att man nog sitter med skägget i brevlådan rätt rejält. Det hela handlar om det så kallade "kokt groda" principen. En princip som handlar om ett socialt koncept och inte så mycket om hur man gör för att koka en groda. Om du stoppar ner en levande groda i en kastrull med kokande vatten kommer den garanterat göra allt den kan för att ta sig ut. Men stoppar du ner en levande groda i kallt vatten som du sedan långsamt värmer upp kommer grodan kokas. Som sagt är detta inte prövat vad jag vet utan handlar om socialt beetende. (men vem vet det är kanske någon som prövat. folk är knasiga)
Just på detta sätt går vi gradvis med på saker som vi aldrig hade gått med på om vi gått från noll till hundra direkt.
Den mest subtila form av respektlöshet är nog tid. Att komma försent är respektlöst. Men en lärare som drar över tiden begår samma brott om tid. Samtidigt är det en socialt beteende som är fullkomligt accepterat.
Alla har vi suttit i en lektion som dragit över. Faktum är att jag satt i en sån för någon vecka sen. Läraren hoppade (med klassens medgivande) över rasten så kunde vi sluta tidigare. Bara det att det gjorde vi inte. Nej istället drog vi ut på tiden. Totalt arbetade vi 25 min för länge. Ingen hemsk förlust. Men det grundar sig i en respeklöshet för det faktum att även vi elever/studenter har annat för oss.
Det handlar inte om att vi inte vill vara där men vi har också liv och för just det har denna lärare inte respekt. Frågan är vad man ska göra i en sådan situation? Skall man påpeka det och sedan bli uthängd som tidsfascist resten av tiden med den läraren? Eller ska man glatt sitta och ta emot och bli en kokt groda? Jag har tyvärr inget svar för jag var lika förvirrad jag. Bästa vore om man slapp situationen helt....
Så för jösse namn passa tider människor!!
Over and out
Bex
tycker du om blått? då är du min själsfrände!
Hej världen.
Idag hade jag ett synnerligen roande samtal med en klasskamrat. Av någon anledning halkade vi på det aldrig sinande ämnet relationer. Jag kommenterade att man alltid var hysteriskt kär på den tiden när man var yngre. Fråga chans eller så var man så där lyckligt underbart galet olyckligt kär så man kunde skriva poesi om själar som gick i kras och hela grejen. Det var verkligen ett sätt att veta att man levde. Nu för tiden ska man dejta och tänka och fundera och analyzera. Nåja så knepigt är det väl inte om känslan finns där men det känns som att det fanns mer av den när man var yngre. Nu när man är äldre har man slösat bort det mesta. MEN påpekade min kloka klasskamrat förnumsitigt att på den tiden var ju relationerna inte så himla djupgående heller. Det räckte med att personen tyckte om Vänner och färgen blå för att man skulle vara själsfränder och gjorda för varandra. Härligt va?
Tänk om det krävdes så lite?
Sen kom jag hem och vad gick på den lilla burken i köket om inte greys anatomy denna serie av serie. Där alla är konstant kloka, snygga eller så där otroligt gulligt osnygga så att man bara vill krama dem och är någon ful är det HELT otroligt att dom är det. wooooow en ful person på TV. TUFFT! (märks det att jag tycker att tv är lite för välputsat)
Nåja då var det någon tjej som skulle dö pga av någon anledning. Jätteolycka och alla höll på att dö och det var järnstänger genom folk och grejs. Och precis innan de ska söva ner henne ber hon läkaren (varför säger inte doktor längre) hälsa hennes kille/man/själsfrände att hade det räckt med kärlek hade hon levt. Gulligt va? Typiskt puttenut. Jag vet inte om jag i en sån situation när jag sitter med en tvåtums järnstång genom magen skulle kunna komma på något så klyftigt. Men vem vet. Kanske blir vi inte riktigt romantiska förens vi inser att vi håller på att dö.
Over and out
Bex
Idag hade jag ett synnerligen roande samtal med en klasskamrat. Av någon anledning halkade vi på det aldrig sinande ämnet relationer. Jag kommenterade att man alltid var hysteriskt kär på den tiden när man var yngre. Fråga chans eller så var man så där lyckligt underbart galet olyckligt kär så man kunde skriva poesi om själar som gick i kras och hela grejen. Det var verkligen ett sätt att veta att man levde. Nu för tiden ska man dejta och tänka och fundera och analyzera. Nåja så knepigt är det väl inte om känslan finns där men det känns som att det fanns mer av den när man var yngre. Nu när man är äldre har man slösat bort det mesta. MEN påpekade min kloka klasskamrat förnumsitigt att på den tiden var ju relationerna inte så himla djupgående heller. Det räckte med att personen tyckte om Vänner och färgen blå för att man skulle vara själsfränder och gjorda för varandra. Härligt va?
Tänk om det krävdes så lite?
Sen kom jag hem och vad gick på den lilla burken i köket om inte greys anatomy denna serie av serie. Där alla är konstant kloka, snygga eller så där otroligt gulligt osnygga så att man bara vill krama dem och är någon ful är det HELT otroligt att dom är det. wooooow en ful person på TV. TUFFT! (märks det att jag tycker att tv är lite för välputsat)
Nåja då var det någon tjej som skulle dö pga av någon anledning. Jätteolycka och alla höll på att dö och det var järnstänger genom folk och grejs. Och precis innan de ska söva ner henne ber hon läkaren (varför säger inte doktor längre) hälsa hennes kille/man/själsfrände att hade det räckt med kärlek hade hon levt. Gulligt va? Typiskt puttenut. Jag vet inte om jag i en sån situation när jag sitter med en tvåtums järnstång genom magen skulle kunna komma på något så klyftigt. Men vem vet. Kanske blir vi inte riktigt romantiska förens vi inser att vi håller på att dö.
Over and out
Bex
Jag har ett plastkvartssyskon..
Hej hej
Idagens något dekadenta samhälle är vi inte bara sexuellt lössläppta. Kändisar ligger runt så det står härliga till och det är fult att vara frigid. Att vara oskuld dagen efter att man fyllt 17 är ovanligt och udda. Dessutom älskar vi att gifta oss och därvidlag även skilja oss. Nåja älskar är en grov överdrift men faktum är att det är mycket mer socialt acceptabelt att skilja sig idagens samhälle. Vi gifter oss inte längre för livet utan snarare för så länge det nu håller även om intentionen är annorlunda.
All denna blandning har skapat så kallade stjärnfamiljer. Familjer där inte längre en mamma, en pappa och x antal barn är involverade. Istället har familjer den mest lustiga sammansättningen. Jag personligen är en lycklig del av en stjärnfamilj. Precis som att vara en del av kärnfamilj är det inte en enkel företeelse. Snarare tvärtom. Det är ofta fler människor involverade så det kan bli en himla kalabalik.
För att dra ett exempel. Min halvsyster och min andra halvsyster delar båda en föräldrer med mig men ingen med varandra. Min halvsysters ena förälder som inte är min förälder har också barn med någon annan än den gemensamma föräldern mellan mig och min halvsyster. Dessa är mina kvartsyskon kan man säga. Vi är halvt halvt syskon alltså kvarts. Sen kan då säga att min halvsyster och min halvsyster som inte delar någon förälder är alltså kvartsyskon men min halvsyster som inte har något släktband med min andra halvsysters halvsyskon de är alltså.... åttondelssyskon... hmm nu blev det knepigt.
Så här då; Min halvsysters förälders nya partner har också barn från annat håll. Detta blir alltså mitt plastkvartssyskon. Jag personligen har ett sånt plastkvartssyskon.
Denna oerhört invecklade syskonskara ger utrymme för ett onekligen dynamiskt synsätt på familjen. För att inte tala om familjemiddagar. Dock är det bara mina halvsyskon som brukar närvara. Sen brukar mina halvsyskon gå på familjemiddag med sina andra halvsyskon. Mina kvartssyskon alltså. Jag har träffat alla mina halvsyskon, kvartssyskon och plastkvartssyskon. Jag har till och med träffat mitt helsyskon för ett sånt har jag också.
Jag är både yngst av döttrarna och enda dottern.
Min bror som är äldsta sonen har en äldre bror.
Gnag på den du.
// Bex
Idagens något dekadenta samhälle är vi inte bara sexuellt lössläppta. Kändisar ligger runt så det står härliga till och det är fult att vara frigid. Att vara oskuld dagen efter att man fyllt 17 är ovanligt och udda. Dessutom älskar vi att gifta oss och därvidlag även skilja oss. Nåja älskar är en grov överdrift men faktum är att det är mycket mer socialt acceptabelt att skilja sig idagens samhälle. Vi gifter oss inte längre för livet utan snarare för så länge det nu håller även om intentionen är annorlunda.
All denna blandning har skapat så kallade stjärnfamiljer. Familjer där inte längre en mamma, en pappa och x antal barn är involverade. Istället har familjer den mest lustiga sammansättningen. Jag personligen är en lycklig del av en stjärnfamilj. Precis som att vara en del av kärnfamilj är det inte en enkel företeelse. Snarare tvärtom. Det är ofta fler människor involverade så det kan bli en himla kalabalik.
För att dra ett exempel. Min halvsyster och min andra halvsyster delar båda en föräldrer med mig men ingen med varandra. Min halvsysters ena förälder som inte är min förälder har också barn med någon annan än den gemensamma föräldern mellan mig och min halvsyster. Dessa är mina kvartsyskon kan man säga. Vi är halvt halvt syskon alltså kvarts. Sen kan då säga att min halvsyster och min halvsyster som inte delar någon förälder är alltså kvartsyskon men min halvsyster som inte har något släktband med min andra halvsysters halvsyskon de är alltså.... åttondelssyskon... hmm nu blev det knepigt.
Så här då; Min halvsysters förälders nya partner har också barn från annat håll. Detta blir alltså mitt plastkvartssyskon. Jag personligen har ett sånt plastkvartssyskon.
Denna oerhört invecklade syskonskara ger utrymme för ett onekligen dynamiskt synsätt på familjen. För att inte tala om familjemiddagar. Dock är det bara mina halvsyskon som brukar närvara. Sen brukar mina halvsyskon gå på familjemiddag med sina andra halvsyskon. Mina kvartssyskon alltså. Jag har träffat alla mina halvsyskon, kvartssyskon och plastkvartssyskon. Jag har till och med träffat mitt helsyskon för ett sånt har jag också.
Jag är både yngst av döttrarna och enda dottern.
Min bror som är äldsta sonen har en äldre bror.
Gnag på den du.
// Bex
