tycker du om blått? då är du min själsfrände!
Hej världen.
Idag hade jag ett synnerligen roande samtal med en klasskamrat. Av någon anledning halkade vi på det aldrig sinande ämnet relationer. Jag kommenterade att man alltid var hysteriskt kär på den tiden när man var yngre. Fråga chans eller så var man så där lyckligt underbart galet olyckligt kär så man kunde skriva poesi om själar som gick i kras och hela grejen. Det var verkligen ett sätt att veta att man levde. Nu för tiden ska man dejta och tänka och fundera och analyzera. Nåja så knepigt är det väl inte om känslan finns där men det känns som att det fanns mer av den när man var yngre. Nu när man är äldre har man slösat bort det mesta. MEN påpekade min kloka klasskamrat förnumsitigt att på den tiden var ju relationerna inte så himla djupgående heller. Det räckte med att personen tyckte om Vänner och färgen blå för att man skulle vara själsfränder och gjorda för varandra. Härligt va?
Tänk om det krävdes så lite?
Sen kom jag hem och vad gick på den lilla burken i köket om inte greys anatomy denna serie av serie. Där alla är konstant kloka, snygga eller så där otroligt gulligt osnygga så att man bara vill krama dem och är någon ful är det HELT otroligt att dom är det. wooooow en ful person på TV. TUFFT! (märks det att jag tycker att tv är lite för välputsat)
Nåja då var det någon tjej som skulle dö pga av någon anledning. Jätteolycka och alla höll på att dö och det var järnstänger genom folk och grejs. Och precis innan de ska söva ner henne ber hon läkaren (varför säger inte doktor längre) hälsa hennes kille/man/själsfrände att hade det räckt med kärlek hade hon levt. Gulligt va? Typiskt puttenut. Jag vet inte om jag i en sån situation när jag sitter med en tvåtums järnstång genom magen skulle kunna komma på något så klyftigt. Men vem vet. Kanske blir vi inte riktigt romantiska förens vi inser att vi håller på att dö.
Over and out
Bex
Idag hade jag ett synnerligen roande samtal med en klasskamrat. Av någon anledning halkade vi på det aldrig sinande ämnet relationer. Jag kommenterade att man alltid var hysteriskt kär på den tiden när man var yngre. Fråga chans eller så var man så där lyckligt underbart galet olyckligt kär så man kunde skriva poesi om själar som gick i kras och hela grejen. Det var verkligen ett sätt att veta att man levde. Nu för tiden ska man dejta och tänka och fundera och analyzera. Nåja så knepigt är det väl inte om känslan finns där men det känns som att det fanns mer av den när man var yngre. Nu när man är äldre har man slösat bort det mesta. MEN påpekade min kloka klasskamrat förnumsitigt att på den tiden var ju relationerna inte så himla djupgående heller. Det räckte med att personen tyckte om Vänner och färgen blå för att man skulle vara själsfränder och gjorda för varandra. Härligt va?
Tänk om det krävdes så lite?
Sen kom jag hem och vad gick på den lilla burken i köket om inte greys anatomy denna serie av serie. Där alla är konstant kloka, snygga eller så där otroligt gulligt osnygga så att man bara vill krama dem och är någon ful är det HELT otroligt att dom är det. wooooow en ful person på TV. TUFFT! (märks det att jag tycker att tv är lite för välputsat)
Nåja då var det någon tjej som skulle dö pga av någon anledning. Jätteolycka och alla höll på att dö och det var järnstänger genom folk och grejs. Och precis innan de ska söva ner henne ber hon läkaren (varför säger inte doktor längre) hälsa hennes kille/man/själsfrände att hade det räckt med kärlek hade hon levt. Gulligt va? Typiskt puttenut. Jag vet inte om jag i en sån situation när jag sitter med en tvåtums järnstång genom magen skulle kunna komma på något så klyftigt. Men vem vet. Kanske blir vi inte riktigt romantiska förens vi inser att vi håller på att dö.
Over and out
Bex
Kommentarer
Trackback
