Bex Bittra Blogg

Söndagar.

Dessa dagar alltså.

Jag är bittrare än.... hmm.. ättika? vet inte om det är bittert eller bara äckligt men tänk något riktigt bittert så får ni nog en uppfattning.
Söndagar borde vara den ultimata självmordsdagen. Man är trött och less och en ny vecka börjar snart. Varför är det ens lördag och söndag som är så himla viktiga. Kunde inte onsdag och torsdag vara de lediga dagarna där man glassar och tar det lugnt. NE! det går inte för det har gud bestämt.


Ont i magen och ryggen. Ja men tack gud för alla de underbara kvinnliga kroppsfunktionerna. Mensvärk. vilken grej! WOHO! borde göras en gala i mensens ära. Alla måste bära blått för i alla reklamfilmer så är visst mens blått och vatten liknande. Jag lovar att det inte var en kvinna som utformade den vätskan för hon vet att det INTE ser ut så.

Nej men verkligen. Egentligen varför heter kvinnor "Women" på engelska. Anser personen som "uppfann" det engelska språket att allt kvinnor var till för var att heja på män "WOOOOO! MEN!" eller vad då?
Female? FE-male? Fuck Every-men? Nej fy bubblan. Jag ska kalla mig bumen istället för women bara för att provocera och se hur många som tror att jag är seriös.

Nej nu ska jag gå och spy på någons vita skor.

// Bexan-häxan

Varför blir man en feministfitta när man uttrycker sina feministiska åsikter?

Jag stödjer inte manshatarkampanjer eller tanken om att alla kvinnor är förtryckta konstant på individnivå och att all slags "försköning" som kvinnor gör är ett resultat av detta förtryck. Att om man väljer att inte förtryckas så rakar man sig inte, sminkar sig inte och bär inte typiska "kvinnokläder". Det är ju banne mig den feministiska formen av Shiamuslimer. Fullkomligt irrelavant vid den vidsträckta bedömningen av Islam.

Är det fel som kvinna att vilja sträva efter att bli jämställd? Är det fel att få bort den nedvärderande objektifieringen av kvinnor eller se till att alla Kvinnojourer i Sverige läggs ner pga arbetsbrist?
Nej men verkligen inte så varför blir man då en feministfitta?

Ja Jag är feminist. Ja jag tycker att kvinnor ska bli automatisk sedda som likvärdiga till män. Olika genetiska förutsättningar men samma sociala. Är det verkligen en overklig tanke? Är vi så mycket fortfarande fast i ett kön/klass/ras samhälle? Ja mycket möjligt och den tanken skrämmer mig inte så mycket.
Men all den lathet man stöter på hela tiden. "Det ordnar sig", "Det är ju bra som det är".

Hur kan det vara bra att två likvärdiga personer som utför samma arbete och är lika bra på det får olika betalt? Bara för att den ena föddes med mutta istället för snopp. Alternativt för den ena föddes med mörk hud istället för ljus.
Varför ska det få göra skillnad?
Problemet är snarare att eftersom det handlar om kvinnors rättigheter är det främst kvinnor som slåss för det och eftersom männen är problemet så behövs det män som slåss för det. Man har genom sin tillhörighet i könet större möjlighet att påverka den andres inställning just för att det finns en samhörighet. Samhörighet skapar band.
Gissa varför utanförskap kan få folk att dras till de knasigaste av grupperingar....

Ja jag antar att jag får fortsätta vara feministfitta och faktiskt bli redigt förbannad när manliga kompisar väljer att driva med mig pga av mitt kön och dra alla mina dåliga sidor till just muttan i fråga.

När man slutar prata om att pappor "sitter barnvakt" åt sina egna barn. Eller att män "hjälper till hemma" medans kvinnor "sköter hushållet". eller något så enkelt som "förlorade du.... mot en tjej?"

Långt uppehåll.
så blir det.


Något har slagit mig. Personer jag har haft i min omgivning. Jag har börjat omvärdera dem.
Alldeles ofantligt. Jag tänker inte några namn.
Men vissa bekanta jag fått lite bättre kontakt med den senaste tiden har visat sina rätta sidor. inte nödvändigtvis dåliga men ibland blir jag lite äcklad.
Person som jag haft lite kontakt med under lång tid visade upp en sida hos sig själv som fick mig att inse personens populäritet bland gamla kretsar. Grattis du är ett regelrätt as och det misstas för något annat. Varför är så många som man känner när man tänker efter riktiga svin. Och varför accepterar man det? Den här personen visste jag inte var ett svin tills nyligen och min första fascination och vänskapliga intresse dog i sekunden insikten slog till. Tack men nej tack.
Annan person som jag känt väldigt väldigt länge och vi har haft bra kontakt. Nyligen upptog vi mer kontakt och plötsligt insåg jag att jag inte alls kände personen längre. Värderingar som hoppade fram var så tvärt emot mina att hela mitt moraliska jag slog bakut. Frågan är då om jag ska stanna kvar och försöka se om kan argumentera ihop någon slags medelväg eller om det är bara att ge upp och gå vidare.
En person som jag träffat lite kort då och då fick jag nära kontakt med. Total katastrof. När man har en bild av en människa och plötsligt stirrar en helt annan bild en i ansiktet och befinner sig innanför ens skinn blir man yr, desorienterad och lätt illamående.

Att omvärdera människor är inte helt lätt. Framförallt inte om man sedan tidigare haft en bestämd uppfattning om den. Samtidigt är det väl inte helt rättvist att hålla fast människor i bilder som man skapade för länge sen. Jag är inte samma människa jag var för 2 år sen så tänk då de som har kvar en bild av mig som drar sig så långt tillbaka 6-8 år eller ännu längre. När jag bara var en liten palt på 6 år och bodde i en liten by med kor och hästar.

Nej jag måste säga att jag i alla fall blir förbannad. IBland önskar man att människor som har så dåliga sidor måste ha en stämpel i pannan eller en fotboja eller någonting..... kanske inte ett helt säkert system men ändå!