Bex Bittra Blogg

Det löser sig.
Ett laid back sätt att tänka på omvärlden. Ett ganska bra sätt att inte hetsa upp sig och stressa in i saker. Men frågan är om det verkligen är nyttigt att ha samma inställning till allt.
Vissa saker ändrar sig inte. Vissa saker kommer inte lösa sig om inte löser dem. Aktivt.
Jag har på senaste tiden haft många genus och jämställdhets diskutioner. Det är lite som att öppna pandoras ask när man börjar titta närmare på genus. Man släpper ut demoner som visar hur svart verkligheten verkligen är. Den drar fram hur småsint, trångsynta och allmänt blinda människor är i ens närhet.
Många av mina killkompisar jag har pratat med har verkligen en speciell vy av vad genus är. "Kvinno-tjafs" pratas det ofta om. Jaha... tack för den. Kvinnlig frigörelse är tjafs. Fast när man pratar om slavarnas frigörelse eldar folk upp sig och pratar om hur hemskt det är. Men dessa två kan inte jämställas. Inte ALLS. omöjligt omöjligt. Har inte kvinnan slavat under mannen länge? Först 1964 blev det ett brott att våldta sin fru. Innan dess utförde bara mannen en handling som ingick i äktenskapet. kvinnan hade retroaktivt gett sitt medhåll till sexuellt umgänge trots sammanhang genom att gifta sig med honom. Härligt.
Det är enkelt att skylla på media som ger en sned blick av hur en våldtäkt går till. Att våldtäkt ens handlar om sex. Jag har aldrig förstått det där. Vilken människa som helst vid sina sinnens fulla bruk kan väl förstå att våldtäkt inte har att göra med sex. Det är ett sätt att kränka det allra innersta av intima delar av någons personliga sfär. Det är kränkningen som är det centrala inte hur den utförs. Saken är dock den... att män inte har samma "möjlighet" till att få sin personliga sfär kränkt. Ja de kan bli våldtagna i analen och det är jättehemskt men det är inte ofta man hör om hur hemskt det är att en homosexuell man har blivit våldtagen i analen av sin partner. Sådana våldtäkter (som mer kan likställas de våldtäkter som är de vanligaste dvs. en kvinnas partner våldtar henne i den kroppsöppning som skall vara ett medel att förmedla kärlek och ömhet) är inte lika "hett" i media då den inte uppfyller kraven för att det ska bli ett mediapådrag. Det finns till och med den "ideella våldtäkten" inom media. Sjukare än så kan det väl ändå inte bli.

Men då är det så att med jämställdhet som faktiskt rör fler ämnen än bara våldtäktsfrågan så finns argumentet "Det är bara en generationsfråga". Säg att när "vår" generation kommer till "makten" så kommer allt ändras. Kommer det verkligen det?
Eller bygger det på samma lata inställning? Orka göra något. Någon ANNAN för göra det. under 1970-talet kom en svallvåg av feminism in på den politiska spelplanen. Men liksom i thailand har allt börjat återställas till nästan samma sak. Lite uppdaterat, lite uppsnyggat men inte så jävla nyskapande. Faktum är att när man kämpar mot en samhällsinställning kan man inte hoppas på att någon annan skall lösa situationen. Alla krävs. Eller i alla fall en majoritet och jag tror att det måste börja med politikerna (tyvärr).

Det finns argument om att vi måste börja från botten. Med barnen. Men saken är ju den att rättsmakten måste börja ta ställning i frågan. Hade rättsväsendet INTE tagit ställning hade kvinnor aldrig fått studera. De hade aldrig fått rösträtt och de hade aldrig fått börja ta mera plats. De hade aldrig börjat kunna bli "våldtagna" bara utsatta för sina äktenskapliga plikter. Rättsväsendet måste gå före och dra hela jävla samhället efter sig i vissa frågor. Vi måste ta ställning till hur det faktiskt får gå till och sluta hoppas på att någon ska göra något åt saken åt oss.

Annars kommer rättsväsendet sitta på sin breda rumpa i väntan på att samhället ska ändras och samhället kommer gunga vidare i samma spår som det alltid har gjort för orka ändra på sig. Det är jobbigt och krävs självrannsakan och trygghetsförändringar och är det något ALLA hatar så är det trygghetshot. Vi är trygghetsnarkomaner och så kommer det förbli.
Rättsväsendet är väl ändå tänkt som en manifestation av vad samhället tycker är moraliskt oacceptabelt eller? Och fram till 1964 ansåg samhället att det var moraliskt acceptabelt att gifta kvinnor inte kunde bli våldtagna av sina äkta män. Det ska "kosta" att bryta mot lagen och hur mycket "fakturan" hamnar på är just hur fult det är att begå det brottet. Så vad säger att vi om 50 år inte kommer se tillbaka på våran lagstiftning idag och nästan skratta över hur absurd den ser ut.
Men om vi väntar på att någon annan ska "lösa det" så kommer vi antagligen inte bli förvånade för det kommer vara samma lagstiftning i allafall.



Men det är klart.... orka bry sig... det löser sig...

Tills den dag då ens egen dotter eller syster eller bästa kompis blir våldtagen om de inte redan har det bara att de kommer aldrig berätta det för det var inte en "riktig våldtäkt"... Men det är klart.. det löser sig

// Bex

Nästa gång någon säger att de är ett svin. Tro dem.
Det är lustigt hur det blir okej att vara ett svin om man erkänner att man är ett. Fungerar samma koncept i andra sammanhang?
"Nej men du jag är kleptoman så om jag snor saker från dig så bli inte arg"
Eller inte.
Så varför är det okej att vara ett svin så länge man säger det? Det är väl helt enkelt inte okej att vara ett svin och vet man själv att man har sviniga tendenser så ska man väl göra något åt det istället för att bära sin självinsikt som en moralisk fana mot rättfärdigheten?
Samtidigt är det väl lite det som händer? Genom att säga att man är ett svin så får omvärlden skylla sig själva om de befinner sig i närheten? Jag tycker inte det. Jag tycker inte att självinsikt resulterar i ursäktlighet. Du kommer inte undan för att du erkänner. Det känns lite som en religös sak att göra.
Ångra dig och få guds förlåtelse. Men saken men det är ju att gud förlåter inte för han har aldrig fördömt. Fördömelse är en mänsklig sak, men nu ska jag inte sväva in på religiösa diskussioner.
Rättfärdighet är det som gäller. Att berätta hur man är och sen bete sig därefter är väl gott och väl och fint. Saken jag vänder mig emot är just att det inte  innebär en förändring. Skulle jag ha insikt i något drag hos mig själv skulle jag lägga ner tid och möda på att försöka förändra mig själv.

Nej från och med nu tror jag att jag ska ta dom på orden. Säger du att du är ett svin så får du helt enkelt utgå. Punkt SLUT!

Tänk om vi skulle använda samma system i rättsväsendet. Jaha men du sa att du var våldtäktsman när du träffade henne på krogen ja men då får hon skylla sig själv som följde med dig ut i skogen. Skäms på henne

// Bex

Våldtäkt.
En man som hoppar ut en mörk kväll ur buskarna och drar in en stackars kvinna i buskarna och tvingar med våld till sig samlag. Ofta med hot, kränkningar och misshandel.
Eller?
Överfallsvåldtäkter utgör en väldigt minoritet av alla de våldtäkter som utförs. Men eftersom det här inte säljer lösblad är det väldigt sällan något som lyfts fram.
För kvinnor är den farligaste platsen i samhället hemmet. För män är det ute på stan. Män har alltså ett sätt att skydda sig. Stanna hemma. Det har inte kvinnan.
Vart kommer den här bilden om vad en våldtäkt är?
Juridiskt sätt är det just en sexuell handling som kan likställas med samlag som utförs med tvång, hot och våld. Tvång, hot och våld.
Det betyder ju att vill inte kvinnan och mannen tvingar henne så är det våldtäkt. Oavsett deras tidigare relation. Ganska glasklart. Så varför är det så svårt? Varför får man missta sig på fyllan. För det är det man mer eller mindre kan utläsa av rättspraxis. Kan man inte styrka att hon verkligen gjorde motstånd eller var satt i ett hjälplöst tillstånd så är det mer eller mindre kört. Som kvinna får man inte ångra sig i sista sekund.
Mycket fokus läggs på kvinnan. Offret
Men om man skulle göra samma sak i andra brott? Fråga mannen som blev rånad varför han befann sig där den gången. Varför gick han med mobilen på öppen gata? Var det inte så att han nästan frestade rånaren? Ett sånt resonemang vore ju absurt. Bara för att man visar att man har en fin klocka och en cool mobil så frestar man ju inte någon till att utföra en brottslig handling. Så varför betyder det att bara för att man har kort kjol och kysser killen att man vill bli våldtagen. Att man ens vill ha sex. Alla jag har kysst har jag inte omedelbart på plats velat ha sex med.
Om man skulle utforma det så att istället för att det ligger på åklagaren (och därmed offret) att hon blev tvingad så skulle istället mannen visa att hon verkligen var med på det. Bristande samtycke kallas det.
Den utformningen finns i flera europeiska länder och fungerar med blandat resultat självklart.
En konsekvens skulle bli att män skulle behöva vara väldigt mycket mer försiktiga innan de faktiskt hade sex med en kvinna. Är det verkligen något dåligt?
Är det dåligt att vi måste vara försiktiga med något så känsligt och intimt som sex?
Kvart i två raggen blir svårare att genomföra. HERREGUD vad hemskt. Det är ju det töntigaste jag hört. I vårat översexualiserade samhälle skulle det snarare innebära ett starkt moraliskt ställningstagande.
En annan sak som ofta tas som motargument är att det skulle bli för lätt att anmäla. För lätt?? Ja absolut. Att bli oskyldigt dömd är en styggelse inom rättsväsendet. Det är saker som inte får hända. På samma sätt som att det är en styggelse att någon skyldig får gå fri. Sen är det ju faktiskt inte så att plötsligt skulle kvinnan kunna peka på första bästa sexpartner och skrika våldtäkt. Det skulle fortfarande krävas långtgående utredningar och klargörande i vad som faktiskt hänt. Versioner av händelseförloppet måste fortfarande styrkas och vara troliga. Men det skulle bli lättare.
Kanske skulle det leda till att flera skulle anmäla. Kanske vi skulle få mörkertalet att sjunka och införliva till tilltro till rättsystemet i frågan.
Jag har allt för många vänner som blivit utsatta för de här "grå zons" våldtäkterna och som aldrig anmält för de är inte dumma. De vet att det behövs rätt polis och rätt åklagare för att något faktiskt ska hända.

Ibland tas även argumentet "Jag vill inte förstöra hans liv" upp mot att anmäla. Ja sexualförbrytare står längst ner på näringskedjan. Det är såååå fult att vara sexualförbrytare. Även inom den kriminella världen. Sexual förbrytare är monster. Ja kanske.. jag vet inte.. Någon del av dem är säkert det. Men titta på Hagamannen. Han var en familjefar med fru och barn och ett bra jobb. Hitler älskade sin hund. En handling definerar inte en människa men det visar vad en människa är kapabel till. Detta rättfärdigar inte. Ursäktar inte alls. Inte överhuvudtaget men det definerar inte en människa enligt mig.
Sen att man inte vill förstöra någons liv håller jag inte heller med om. Det är brottsligt. Vad säger att om man inte anmäler att personen inte gör det igen? Denna gång i en värre form? Vem säger att mannen som blir en våldtäktsman som faktiskt hoppar ut ur buskarna och attackerar en för honom okänd kvinna  inte började med att utföra flera sådana "grå zons" våldtäkter.
Alla måste börja någonstans eller hur är det man säger? 

Jag tror att vi måste prata mera om gråzonerna. Börja nyansera våldtäkt. Sluta blunda för statistiken och tittan på faktan. Det farligaste stället för kvinnor är i hemmet. Ändå pratar man om "hemmets trygga vrå" ja för män kanske... men inte för kvinnor. Det gör mig inte till manshatare det gör mig till statistiker.

// Bex

Det här med klass. Klasstillhörighet. Fulheten med det.
Varför är det fult att tillhöra en viss klass? Sverige är väldigt långt gånget i sitt arbete mot klassindelning. På samma sätt som att vi faktiskt är långt gångna i jämställdhetsfrågan. Men det betyder väl inte på något sätt att man ska stanna för det? Bara för att det börjar bli bättre betyder väl inte att man ska stanna där? En konstnär slutar inte när skissen börjar bli bra.
Jag hävdar bestämt att klassamhället kvarstår. Vi har absolut klasstillhörigheter. Att förneka det är att blunda för problemet. Vilket kommer med högsta sannolikhet leda till att problemet utvecklas istället för att minskas. En ny sak som blivit är att det är nästan fullt att tillhör överklassen. Man ska skämmas om ens föräldrar stöttar en ekonomiskt eller om man har haft många utlandssemestrar som liten. Varför då? Varför ska det faktum att mina föräldrar har råd att ta våran familj på semester göra mig till en sämre människa? Om jag är glad och tacksam för allt jag har betyder väl inte det att jag anser att andra ska ha mindre? Så varför detta skambeläggande?
Man blir bortskämd för att man får saker. Det betyder inte att allt i livet är lätt. Den som får fina kläder har det "lättare" än andra. Ja kanske ekonomiskt men ekonomin talar ingenting om familjestrukturen i sig.
Jag finner det troligt att allt sånt struntprat grundar sig i den mycket fåniga föreställningen om att pengar är lika med lycka. Det är det inte. Det är dock en förenklade faktor. Livet blir lättare om man har pengar men det gör det inte lyckligare.
I samma veva som man pratar om klasstillhörighet så pratar om framgång. Att någon är världens bästa uska (undersköterska) betyder inte mycket idag. Vilket är skamligt. Om man är väldigt duktig på sitt jobb och trivs med det så betyder väl det bra mycket mer än att man pinar sig på ett jobb bara för att det är bra betalt. Att få sova om nätterna är väl ändå viktigare än att ha ett stort bankkonto?
Säg att min pappa är fabriksarbetare. Han tjänar bra med pengar men alla i familjen är fullt medvetna om att han kommer vara fysiskt utsliten när han är 50 år pga hans arbete. Om jag då väljer att bli akademiker gör det mig till en bättre människa än min pappa? Eller kanske jag blir en bättre människa för att min pappa är fabriksarbetare? Om jag haft en mamma som varit överläkare men jag själv vill sitta i kassan på ica. Gör det att jag har misslyckats? Är jag då en sämre människa? Allt för många har en förmåga att förskjuta sina egna mål på andra som en självklarhet. Jag har märkt på min utbildning att det nästan är fullt när gamla vänner väljer att inte plugga vidare på universitetet. De väljer andra banor. Starta eget, öppna en restaurang eller bara sticka ut och jobba någonstans i världen utan en tanke på morgondagen. Vem säger att vi som då valt att plugga vidare inte är torra tråkmånsar som inte vågar följa våra drömmar?
Jag anser att klasstillhörigheten och framgångsfrågan hänger ihop. Mycket för att det har tidigare förväntats av människor som fötts in i en klass att de också ska hålla sig i den alternativt avancera. Om än inte för snabbt. Vara "nyrik" är också fult. Fram tills nu när man kan vinna alla pengar man behöver på lotto tappa motiveringen i livet och ta självmord efter fyra månader. HURRAAA för snabbmatssamhället.
Jag säger att klassamhället inte längre handlar så mycket om faktiska ekonomiska förutsättningar då vi har ett socialt skyddsnät som fungerar (någorlunda iallafall) och ett socialt stödnät (csn, starta eget bidrag) utan det handlar om våra värderingar att överklassen är snobbiga idioter som inte förstår värdet av pengar och arbetarklassen är hårt arbetande människor som är fina och grova och har en "rejäl" syn på livet. Det kanske är mina egna gamla fördomar som puttrar där i botten av medvetandet. Men jag vill ändå påstå att jag är medveten om dem och därvidlag bered att ändra på dem.
Är vi inte beredda att ifrågasätta och bli ifrågasatta kan vi inte utvecklas och det är väldigt lätt hur stort även lilla sverige är. Bara för att du kan en sida betyder inte det att andra sidan ser likadan ut. Även om det är hemskt lätt att tänka så.

// Bex

Gå vidare.
Nu blir det lite relationstugg. Det är meningen att när man har vunnit (som jag skrev om i förra inlägget) ska man gå vidare. Man ska lämna allt bakom sig och gå vidare. Hitta någon annan. Denna NÅGON som kanske är den RÄTTE. Skum företeelse. Det är lite som att tänka att det finns någon som är gjord för en själv. Problemet är att det finns ganska många människor i världen. Men men om vi nu koncentrerar oss på att gå vidare.
Hur går man vidare då?
I några tidigare relationer handlade "gå vidare" delen bara om att sluta vara arg. Då hade uppbrottet varit dramatiskt och många sår behövde slickas ifred. Sen brukar den generella tanken vara att man ska bli kompisar. Ytterligare en absurd idé. Ett av mina ex (nämner inga namn politiskt korrekt som jag är) var vän med sitt ex. När jag som "ny" flickvän kom in i bilden var jag inte övermåttligt förtjust i tanken på att de skulle umgås. Absolut man måste kunna agera civiliserat.
Framförallt verkar tanken på att bli förvånansvärt dum när det har varit ett dramatiskt uppbrott. Ilskan ska försvinna sen någon känsla av stolthet och sårade känslor (och tro mig elefanter kanske inte glömmer men människor är trångsynta idioter) och sen mitt i allt ska man bli vänner trots att det antagligen gått år och man är en ny människa. Men absolut nu ska vi bli vänner igen.
Nej jag tror att enda gången det går att bli tillsammans igen är om några sådana stolthetskänslor helt enkelt aldrig uppstått. Kanske för att uppbrottet inte var dramatiskt eller att processen efteråt varit väldigt psykologiskt utarbetad (vad jag menar får ni allt grunna på själva)
Så då är frågan. Kan man vinna "gå vidare" delen?
Ja kanske.. genom att hitta den där jävla rätte killen. Han som nu ska vara så himla speciell och få mina gener att börja dansa jitterbugg med äggstockarna och adrenalinet börjar ta uppåttjack. Härligt... Om man inte hittar denne rätte då? Finns det någon "nästan rätt"? "Typ rätt"? "Funkar på ensamma söndagar"? "Livbåt"? Och är det att köpa ner sig om man tar Mr. Funkar på ensamma söndagar? Eller är det så att man förevigt kommer ha SJUKT mysiga söndagar med denna någon. Varför måste allt vara perfekt?
Lyckade relationer är inte perfekta. De är funktionabla. De får vardagen att bli bättre. eller? är det någon variabel jag har missat? Jag har sett tillräckligt många disneyfilmer för att veta att i slutändan är det meningen att man ska leva lycklig i alla sina dagar. MED någon. Leva lycklig i alla sina dagar är visst en lögn. Tönterier.
Vem säger att jag är lyckligast med någon? Vem säger att jag köper ner mig för att jag väljer mr. livbåt i slutändan? Och vem är denne någon som tror sig vara så jävla lyckad? Hur vet den att han/hon/den/det verkligen dejtar den ultimata matchen? Den perfekte? Snacka om bottennapp. Grattis du hittade den perfekte problemet är bara att nu är du så paranoid att bli av med den personen att du inte längre äter, sover eller fungerar som en normal människa. GRATTIS!
Nej gå vidare tror jag handlar om att lära sig av misstag. Jobba på sig själv. Sen när man träffar näste oavsett vilken kategori den tillhör så kan man själv vara stolt över vem man är och hur mycket man utvecklats. Eller så skiter man i det och sitter själv på söndagar och får hela glassburken för sig själv.

Bex

Det här med att vinna egentligen.
Man vill alltid vinna. De som säger att de inte vill vinna de ljuger så enkelt är det. De kanske inte vill vinna i just DIN tävling men i något vill man alltid vinna. Relationer är en sån grej. Framförallt när man gör slut. Då vill man vinna.
Fast jag tänkte på det.
Hur vinner man ett uppbrott? Man måste visa respekt mot den andra och får inte balla ur. Sen om man blir för bra kompisar för snabbt då är det också lite konstigt då är det som att båda lägger sig men bråkar man för mycket förlorar båda.
Detta är ett socialt spel som inte är uttänkt ur mig själv utan något jag märkt och snappat upp under all den tid som jag har haft tjejkompisar som gjort slut med pojkvänner. Man ska vinna uppbrottet.
Oftast är det om den andra parten går upp väldigt mycket i vikt. Då vinner man automatiskt. Fast det känns ju ganska ytligt. Men det går inte att förneka att alla känner vi lite lite lite lite lite tillfredställelse när man ser ett gammalt ex (det måste dock ha gått typ ett år sen man gjorde slut för extrem viktuppgång ger en sympatiröster i folkvalet om vinnande part) och personen har gått upp i vikt.. på ett dåligt sätt. Blivit pluffsig. Detta förutsätter självklart att man själv har nästintill gått ner i vikt. Men saken är den att även om man "vinner" uppbrottet så har man fortfarande gjort slut.
Egentligen borde väl den som går vidare snabbast vinna. Fast man får inte gå vidare för snabbt. Då blir folk misstänksamma och då har man varit otrogen (framförallt om man är den part som gör slut) och då förlorar man automatiskt. Det finns någonslags gräns. Gränsen är dock avgörande hur länge man varit tillsammans. Mindre än ett halvår så är det nog bara typ en månad innan endera parter kan ha hittat ny partner och det anses vara socialt acceptabelt. Över ett halvår då är det längre tid. Säg minst två månader innan det är socialt acceptabelt att ha ny partner. Under det och då kommer otrohetsfrågan in igen eller i allafall mentalt otrogen. Sen har vi över ett år. Då är det nog tre månader. Sen stiger det ungefär med en månad per år. 2 år = 4 månader och 3 år = 5 månader. Fast det slutar nog vid 5 månader.. eller kanske planas ut. Fast det är klart det är en jäkla skillnad på att bli tillsammans med någon ny och bara ha ett rebound. Hångla med random kille/tjej på krogen är ju helt okej eftersom vad då? Hon/Han gjorde nyss slut/blev just dumpad och uppbrott är jobbigt och då är det förståeligt att man hånglar med random kille/tjej på krogen (Herre jistanes vad genuskorrekt jag var där).
Men jag måste ifrågasätta de här funderingarna.
Kanske man vinner om man gör ömsesidigt slut. Båda vill det, båda blir glada och känner sig lättade. Fast gör de verkligen det? Känner man sig verkligen lättad? Viktigt att minnas att vi är trygghetsnarkomaner. Vi älskar våran trygghet och våra rutiner. Är vi vana att få hångla på festkvällarna och sen gå hem och sova och kramas så är det högst troligt att vi vill göra det även den där lördagen efter att det tog slut. Och om båda gjorde slut och får samma lust. Är det inte lätt att falla in i gamla mönster? Jag har själv aldrig upplevt det. Ringa upp sitt gamla ex och ses kvart i tre och hångla och gråta och somna fastklamrade vid varandra bara för att det är så JÄKLA hemvant. Sen vaknar man på morgonen och tänker "aaaakwaaaard!" eller bara ligger och låtsas att allt är superfint. Vinner man då? eller är det då man blir det patetiska paret som inte får det att funka men inte kan göra slut på riktigt utan bara muppar runt och förstör fester för de grälar/hånglar/gråter/knullar på toaletten.

Kan man ens vinna ett uppbrott i en relation?
Varför skulle man vilja vinna det?
Man vill inte vara den som klänger kvar vid gamla minnen men samtidigt vill man inte vara den som går vidare utan att vända sig om och inte verkar bry sig. Faktum är att kanske finns det ingen som vinner. Oavsett om man skaffar ny partner vid precis rätt tidpunkt. Jag tror att ingen vinner men ingen förlorar heller och omvärlden borde egentligen but out. Gör man slut av vuxna rimliga anledningar som är socialt acceptabla (dvs inte av att det finns våld i relationen osv) så kanske alla vänner bara ska hålla käft och ta den reaktion som kommer.
Jag har reagerat väldigt olika på de olika uppbrott jag genomgått. Vissa har känts hur bra som helst och andra har gjort att jag lagt mig på soffan och inte velat kliva upp. Det är något man inte kan veta i förväg.

Därför är det nog inte idé att lägga upp en spelteknik för hur man ska vinna uppbrottet...
Bara försök ta dig ur det med äran i behåll.

// Bex

En del i min utbildning är Genus. Genusvetenskapen har blivit mer och mer viktig och ett bestående fenomen. Men med framgång kommer motstånd och det är många som tycker genus är töntigt och ganska patetiskt. Jag höll med. I mycket. Jag tyckte genus var en "manshatarvetenskap för fula feministfittor". Detta måste jag nu erkänna stämmer helt och hållet. När man har fel föreläsare som pratar så abstrakt och det ENDA som man faktiskt förstår är att män är dumma. Inget bra budskap.
Jag var nyligen på ett studiebesök på Kvinnohuset i Umeå. Där satt vi i tre timmar och pratade om mäns våld mot kvinnor, genus och samhällets inställning till kvinnor i allmänhet. Saken var den att hon vi pratade med var av ett helt annat kaliber. Hon var inte rädd för att vara politiskt inkorrekt. Hon hatade och var arg och samtidigt väldigt förstående och förklarande. Hon satte in genus i ett perspektiv där det plötsligt blev uppenbart vad det var allt handlade om. Män och kvinnor är olika biologiskt men det betyder inte att vi borde ha någon social skillnad. Det är inte könsorgansutformning vi pratar om utan just våran egna privata syn på män och kvinnor. Varför är det så vanligt att kvinnor stannar hemma med barnen? Varför är det en extrem majoritet av alla gärningsmän (lustigt nog heter det just gärningsMÄN) som är just män? Det finns ingen liten lustig kromosom eller hormon som skiljer dem åt. Det är en samhällssyn som säger att det är mer okej för män att bruka våld. Vapen och våld har varit mäns rättighet i tusentals år. För tänk efter.... män som slår kvinnor är idioter som ska spärras in? eller hur? ja alla håller med.
Men tänk på han din kompis som puttade på en tjej på krogen eller en gång örfilade sin flickvän på fyllan (han menade det inte men hon var hysterisk och vägrade hålla tyst och skrek och bla bla bla bla bla) eller då han stod och pratade illa om en tjej just för att hon var tjej? Är det inte EXAKT samma sak bara på en annan skala. Men så fort det kommer närmare då blir det skitläskigt.
Faktum är att det finns EN skillnad på män som slår och inte slår. Det är handlingen. Vissa män slår och vissa män slår inte. Punkt slut thats it. Vem det är vet man inte och kan aldrig veta i förväg.
Sen var det nu så lustigt att jag idag pratade med en gammal killkompis till mig. Denna kompis uttryckte att han vill bara flirta med självsäkra tjejer för det är så "slemmigt" att ge komplimanger. Jag tänker inte tala illa om honom som person han får tycka vad fan han vill.
Men det som oroar mig är att jag tror att det är en ganska vanligt tankesätt. Det är "töntigt" att ge komplimanger. Det finns för fan inget töntigt med en komplimang.
Det finns en social acceptans för män som slår sina fruar/sambos/flickvänner men det är inte okej att ge komplimanger för då är man "sleasy".
Vad är det för jävla värld vi lever i.

// Bex