Man måste alltid vinna en förlorares sport
Det här med att vinna egentligen.
Man vill alltid vinna. De som säger att de inte vill vinna de ljuger så enkelt är det. De kanske inte vill vinna i just DIN tävling men i något vill man alltid vinna. Relationer är en sån grej. Framförallt när man gör slut. Då vill man vinna.
Fast jag tänkte på det.
Hur vinner man ett uppbrott? Man måste visa respekt mot den andra och får inte balla ur. Sen om man blir för bra kompisar för snabbt då är det också lite konstigt då är det som att båda lägger sig men bråkar man för mycket förlorar båda.
Detta är ett socialt spel som inte är uttänkt ur mig själv utan något jag märkt och snappat upp under all den tid som jag har haft tjejkompisar som gjort slut med pojkvänner. Man ska vinna uppbrottet.
Oftast är det om den andra parten går upp väldigt mycket i vikt. Då vinner man automatiskt. Fast det känns ju ganska ytligt. Men det går inte att förneka att alla känner vi lite lite lite lite lite tillfredställelse när man ser ett gammalt ex (det måste dock ha gått typ ett år sen man gjorde slut för extrem viktuppgång ger en sympatiröster i folkvalet om vinnande part) och personen har gått upp i vikt.. på ett dåligt sätt. Blivit pluffsig. Detta förutsätter självklart att man själv har nästintill gått ner i vikt. Men saken är den att även om man "vinner" uppbrottet så har man fortfarande gjort slut.
Egentligen borde väl den som går vidare snabbast vinna. Fast man får inte gå vidare för snabbt. Då blir folk misstänksamma och då har man varit otrogen (framförallt om man är den part som gör slut) och då förlorar man automatiskt. Det finns någonslags gräns. Gränsen är dock avgörande hur länge man varit tillsammans. Mindre än ett halvår så är det nog bara typ en månad innan endera parter kan ha hittat ny partner och det anses vara socialt acceptabelt. Över ett halvår då är det längre tid. Säg minst två månader innan det är socialt acceptabelt att ha ny partner. Under det och då kommer otrohetsfrågan in igen eller i allafall mentalt otrogen. Sen har vi över ett år. Då är det nog tre månader. Sen stiger det ungefär med en månad per år. 2 år = 4 månader och 3 år = 5 månader. Fast det slutar nog vid 5 månader.. eller kanske planas ut. Fast det är klart det är en jäkla skillnad på att bli tillsammans med någon ny och bara ha ett rebound. Hångla med random kille/tjej på krogen är ju helt okej eftersom vad då? Hon/Han gjorde nyss slut/blev just dumpad och uppbrott är jobbigt och då är det förståeligt att man hånglar med random kille/tjej på krogen (Herre jistanes vad genuskorrekt jag var där).
Men jag måste ifrågasätta de här funderingarna.
Kanske man vinner om man gör ömsesidigt slut. Båda vill det, båda blir glada och känner sig lättade. Fast gör de verkligen det? Känner man sig verkligen lättad? Viktigt att minnas att vi är trygghetsnarkomaner. Vi älskar våran trygghet och våra rutiner. Är vi vana att få hångla på festkvällarna och sen gå hem och sova och kramas så är det högst troligt att vi vill göra det även den där lördagen efter att det tog slut. Och om båda gjorde slut och får samma lust. Är det inte lätt att falla in i gamla mönster? Jag har själv aldrig upplevt det. Ringa upp sitt gamla ex och ses kvart i tre och hångla och gråta och somna fastklamrade vid varandra bara för att det är så JÄKLA hemvant. Sen vaknar man på morgonen och tänker "aaaakwaaaard!" eller bara ligger och låtsas att allt är superfint. Vinner man då? eller är det då man blir det patetiska paret som inte får det att funka men inte kan göra slut på riktigt utan bara muppar runt och förstör fester för de grälar/hånglar/gråter/knullar på toaletten.
Kan man ens vinna ett uppbrott i en relation?
Varför skulle man vilja vinna det?
Man vill inte vara den som klänger kvar vid gamla minnen men samtidigt vill man inte vara den som går vidare utan att vända sig om och inte verkar bry sig. Faktum är att kanske finns det ingen som vinner. Oavsett om man skaffar ny partner vid precis rätt tidpunkt. Jag tror att ingen vinner men ingen förlorar heller och omvärlden borde egentligen but out. Gör man slut av vuxna rimliga anledningar som är socialt acceptabla (dvs inte av att det finns våld i relationen osv) så kanske alla vänner bara ska hålla käft och ta den reaktion som kommer.
Jag har reagerat väldigt olika på de olika uppbrott jag genomgått. Vissa har känts hur bra som helst och andra har gjort att jag lagt mig på soffan och inte velat kliva upp. Det är något man inte kan veta i förväg.
Därför är det nog inte idé att lägga upp en spelteknik för hur man ska vinna uppbrottet...
Bara försök ta dig ur det med äran i behåll.
// Bex
Man vill alltid vinna. De som säger att de inte vill vinna de ljuger så enkelt är det. De kanske inte vill vinna i just DIN tävling men i något vill man alltid vinna. Relationer är en sån grej. Framförallt när man gör slut. Då vill man vinna.
Fast jag tänkte på det.
Hur vinner man ett uppbrott? Man måste visa respekt mot den andra och får inte balla ur. Sen om man blir för bra kompisar för snabbt då är det också lite konstigt då är det som att båda lägger sig men bråkar man för mycket förlorar båda.
Detta är ett socialt spel som inte är uttänkt ur mig själv utan något jag märkt och snappat upp under all den tid som jag har haft tjejkompisar som gjort slut med pojkvänner. Man ska vinna uppbrottet.
Oftast är det om den andra parten går upp väldigt mycket i vikt. Då vinner man automatiskt. Fast det känns ju ganska ytligt. Men det går inte att förneka att alla känner vi lite lite lite lite lite tillfredställelse när man ser ett gammalt ex (det måste dock ha gått typ ett år sen man gjorde slut för extrem viktuppgång ger en sympatiröster i folkvalet om vinnande part) och personen har gått upp i vikt.. på ett dåligt sätt. Blivit pluffsig. Detta förutsätter självklart att man själv har nästintill gått ner i vikt. Men saken är den att även om man "vinner" uppbrottet så har man fortfarande gjort slut.
Egentligen borde väl den som går vidare snabbast vinna. Fast man får inte gå vidare för snabbt. Då blir folk misstänksamma och då har man varit otrogen (framförallt om man är den part som gör slut) och då förlorar man automatiskt. Det finns någonslags gräns. Gränsen är dock avgörande hur länge man varit tillsammans. Mindre än ett halvår så är det nog bara typ en månad innan endera parter kan ha hittat ny partner och det anses vara socialt acceptabelt. Över ett halvår då är det längre tid. Säg minst två månader innan det är socialt acceptabelt att ha ny partner. Under det och då kommer otrohetsfrågan in igen eller i allafall mentalt otrogen. Sen har vi över ett år. Då är det nog tre månader. Sen stiger det ungefär med en månad per år. 2 år = 4 månader och 3 år = 5 månader. Fast det slutar nog vid 5 månader.. eller kanske planas ut. Fast det är klart det är en jäkla skillnad på att bli tillsammans med någon ny och bara ha ett rebound. Hångla med random kille/tjej på krogen är ju helt okej eftersom vad då? Hon/Han gjorde nyss slut/blev just dumpad och uppbrott är jobbigt och då är det förståeligt att man hånglar med random kille/tjej på krogen (Herre jistanes vad genuskorrekt jag var där).
Men jag måste ifrågasätta de här funderingarna.
Kanske man vinner om man gör ömsesidigt slut. Båda vill det, båda blir glada och känner sig lättade. Fast gör de verkligen det? Känner man sig verkligen lättad? Viktigt att minnas att vi är trygghetsnarkomaner. Vi älskar våran trygghet och våra rutiner. Är vi vana att få hångla på festkvällarna och sen gå hem och sova och kramas så är det högst troligt att vi vill göra det även den där lördagen efter att det tog slut. Och om båda gjorde slut och får samma lust. Är det inte lätt att falla in i gamla mönster? Jag har själv aldrig upplevt det. Ringa upp sitt gamla ex och ses kvart i tre och hångla och gråta och somna fastklamrade vid varandra bara för att det är så JÄKLA hemvant. Sen vaknar man på morgonen och tänker "aaaakwaaaard!" eller bara ligger och låtsas att allt är superfint. Vinner man då? eller är det då man blir det patetiska paret som inte får det att funka men inte kan göra slut på riktigt utan bara muppar runt och förstör fester för de grälar/hånglar/gråter/knullar på toaletten.
Kan man ens vinna ett uppbrott i en relation?
Varför skulle man vilja vinna det?
Man vill inte vara den som klänger kvar vid gamla minnen men samtidigt vill man inte vara den som går vidare utan att vända sig om och inte verkar bry sig. Faktum är att kanske finns det ingen som vinner. Oavsett om man skaffar ny partner vid precis rätt tidpunkt. Jag tror att ingen vinner men ingen förlorar heller och omvärlden borde egentligen but out. Gör man slut av vuxna rimliga anledningar som är socialt acceptabla (dvs inte av att det finns våld i relationen osv) så kanske alla vänner bara ska hålla käft och ta den reaktion som kommer.
Jag har reagerat väldigt olika på de olika uppbrott jag genomgått. Vissa har känts hur bra som helst och andra har gjort att jag lagt mig på soffan och inte velat kliva upp. Det är något man inte kan veta i förväg.
Därför är det nog inte idé att lägga upp en spelteknik för hur man ska vinna uppbrottet...
Bara försök ta dig ur det med äran i behåll.
// Bex
Kommentarer
Trackback
