Ruska fjäderskrud tills du spyr annars blir du ensam fattaru?
Hej världen
Jag har ofta blivit förvånad av den längd vi är beredda att gå i våra sociala spel. Vi vill framstå på olika sätt och vi tar till otroliga sätt för att se till att vi faktiskt avger den illusionen. Vi vill inte verka för intresserade. Vi vill verka svala och roliga. Vi vill verka vara precis så där tuffa som alla vill vara. Man vill framstå som ultimat. Vi är alla som påfågelhanar som spänner upp våran finaste fjäderskrud och ruskar lite sexigt på den för att locka just den där rätta honan. Bara att våra fjädrar består av intriger och sätt att hämma eller överdriva vårat naturliga sätt att vara. Vi är galna i någon och lägger ner all självkontroll som finns söder som saturnus för att verka ointresserade.
Tjejer har tusen knep och jag är säker på att killar har lika många. Media ger oss ytterligare tusen och kläder erbjuder ytterligare några miljoner. För att inte prata om accessoarer. Push-up bh:ar, självlärningsböcker i roliga samtalsämnen. Ändå ser man i varenda jäkla hollywood film att man blir kär i någon som inte kör det spelet men vi gör det ändå?
Vi jobbar stenhårt på våran fjäderskrud. På att varje fjäder, varje skämt, varje nyans av färgskruden, varje hårstrå i frisyren ska vara perfekt. Ändå vill vi ha någon som älskar oss för den vi är. Trots allt smink (ja för män också häng med i tiden nu för sjutton), smycken (än en gång unisex), kläder och påklistrat. All parfym och hårspray och mirakel strumpbyxor ska på något sätt göra att vi hittar någon som älskar oss trots den där underbart härliga valken på magen som viskar om mysiga hemmakvällar och att vi inte alls vill stiga upp kl 5 för att sticka ut och jogga.
Till och med en blind skulle se dubbelmoralen. Inte nog med att utseendet är en enda charad. Jag har flera vänner som gillat någon och då flirtat med någon annan för att få den första svartsjuk och se till att denne någon ser till att sno åt sig sin väninna fortare än kvickt.... det skrämmande är att det verkar funka. Problemet är att varje gång det blir något problem dem emellan kör hon samma stil. Hon flirtar med någon annan för att få honom att stanna istället för att kanske säga som det var?
Lägg av fjäderskruden, sluta övertolka sms och tro att han hatar dig när han inte svarar direkt. Lite mer mod och lite mer ärlighet tror jag skulle göra allt lite enklare..
Om inte annat slipper man ragga på någon stackare som blir utnyttjad och förlorar från början utan att veta om det bara för att man själv är för feg för att säga som det är till den där speciella någon.
// Bex
Jag har ofta blivit förvånad av den längd vi är beredda att gå i våra sociala spel. Vi vill framstå på olika sätt och vi tar till otroliga sätt för att se till att vi faktiskt avger den illusionen. Vi vill inte verka för intresserade. Vi vill verka svala och roliga. Vi vill verka vara precis så där tuffa som alla vill vara. Man vill framstå som ultimat. Vi är alla som påfågelhanar som spänner upp våran finaste fjäderskrud och ruskar lite sexigt på den för att locka just den där rätta honan. Bara att våra fjädrar består av intriger och sätt att hämma eller överdriva vårat naturliga sätt att vara. Vi är galna i någon och lägger ner all självkontroll som finns söder som saturnus för att verka ointresserade.
Tjejer har tusen knep och jag är säker på att killar har lika många. Media ger oss ytterligare tusen och kläder erbjuder ytterligare några miljoner. För att inte prata om accessoarer. Push-up bh:ar, självlärningsböcker i roliga samtalsämnen. Ändå ser man i varenda jäkla hollywood film att man blir kär i någon som inte kör det spelet men vi gör det ändå?
Vi jobbar stenhårt på våran fjäderskrud. På att varje fjäder, varje skämt, varje nyans av färgskruden, varje hårstrå i frisyren ska vara perfekt. Ändå vill vi ha någon som älskar oss för den vi är. Trots allt smink (ja för män också häng med i tiden nu för sjutton), smycken (än en gång unisex), kläder och påklistrat. All parfym och hårspray och mirakel strumpbyxor ska på något sätt göra att vi hittar någon som älskar oss trots den där underbart härliga valken på magen som viskar om mysiga hemmakvällar och att vi inte alls vill stiga upp kl 5 för att sticka ut och jogga.
Till och med en blind skulle se dubbelmoralen. Inte nog med att utseendet är en enda charad. Jag har flera vänner som gillat någon och då flirtat med någon annan för att få den första svartsjuk och se till att denne någon ser till att sno åt sig sin väninna fortare än kvickt.... det skrämmande är att det verkar funka. Problemet är att varje gång det blir något problem dem emellan kör hon samma stil. Hon flirtar med någon annan för att få honom att stanna istället för att kanske säga som det var?
Lägg av fjäderskruden, sluta övertolka sms och tro att han hatar dig när han inte svarar direkt. Lite mer mod och lite mer ärlighet tror jag skulle göra allt lite enklare..
Om inte annat slipper man ragga på någon stackare som blir utnyttjad och förlorar från början utan att veta om det bara för att man själv är för feg för att säga som det är till den där speciella någon.
// Bex
"Adoptera så slipper du bristningar!"
Hej världen.
Vid ett flertal tillfällen har jag och några av mina närmsta vänner diskuterat födslar. Min syster fick barn för inte så länge sen och då hamnar alltid ämnet på tapeten. För den delen börjar det faktiskt bli fullt möjligt att skaffa barn. Några mer eller mindre jämngamla vänner har barn. Man behöver kanske börja tänka lite mer seriöst än man gjorde i femman där man tyckte bäbisar var jätteäckliga eller ursöta. Nu behöver man kanske tänka över lite mer vad det faktiskt innebär med barn. Det som stör mig är att en skrämmande majoritet av mina kvinnliga vänner har väldigt dålig koll på hur en födsel faktiskt går till. Intet ont om mina kvinnliga vänner. De är högintelligenta och underbara människor men här fick de verka som katalysatorn kring ett problem som jag anser kan vara samhällstäckande.
I många år har det varit aktuellt med att det föds få barn i Sverige. Det kanske bygger på att vi har en tradition (om än en kort sådan) att inte ha så många barn. Två barn, volvo, villa och vovve komplexet gör sig påminnd men den totala ignorans som jag har nu vid många tillfällen stött på förvånar och förskräcker mig. Är det så att vi väljer att förringa "The miracle of life" genom att inbilla oss något som är helt fel? Tillåter vi oss att gå på en illusion som sänds ut av radio och TV att barn föds mjuka och rena och doftande av kalkpuder och pampersparfym? Och i såna fall varför då?
Varför är det så hemskt att tänka att det finns kvinnor som spricker, kvinnor som blöder, kvinnor som bajsar, kvinnor som svär och beter sig när de föder barn? Varför måste vi hålla fast vid en idé som vi i alla fall bara kommer få förstörd när det väl tar sig. Eller gör det här valet att inte se sanningen att när vi väl tvingas se sanningen väljer vi bort barn för att vi inte har haft tid att vänja oss vid tanken på att det kommer göra ont, vara jobbigt och hemskt men resultatet kommer vara fantastiskt? Ska vi börja adoptera med motivationen att det är för jobbigt att föda egna? Man vill inte ha bristningar?
Ska vi fortsätta titta på Jennifer Aniston som ser komiskt vacker ut när hon ligger och låtsas göra något som motsvarar att klämma ut en soffgrupp enligt Babben Larsson eller statisktiskt motsvarar att åka ett vasalopp?
Nej tack!! Då tar jag hellre den blodiga sanningen där barn som föds mest ser ut som aliens men man älskar dem hämningslöst just för att de är barn. Det får finnas gränser på när vi ska låta ytligheten råda.
// Bex
Vid ett flertal tillfällen har jag och några av mina närmsta vänner diskuterat födslar. Min syster fick barn för inte så länge sen och då hamnar alltid ämnet på tapeten. För den delen börjar det faktiskt bli fullt möjligt att skaffa barn. Några mer eller mindre jämngamla vänner har barn. Man behöver kanske börja tänka lite mer seriöst än man gjorde i femman där man tyckte bäbisar var jätteäckliga eller ursöta. Nu behöver man kanske tänka över lite mer vad det faktiskt innebär med barn. Det som stör mig är att en skrämmande majoritet av mina kvinnliga vänner har väldigt dålig koll på hur en födsel faktiskt går till. Intet ont om mina kvinnliga vänner. De är högintelligenta och underbara människor men här fick de verka som katalysatorn kring ett problem som jag anser kan vara samhällstäckande.
I många år har det varit aktuellt med att det föds få barn i Sverige. Det kanske bygger på att vi har en tradition (om än en kort sådan) att inte ha så många barn. Två barn, volvo, villa och vovve komplexet gör sig påminnd men den totala ignorans som jag har nu vid många tillfällen stött på förvånar och förskräcker mig. Är det så att vi väljer att förringa "The miracle of life" genom att inbilla oss något som är helt fel? Tillåter vi oss att gå på en illusion som sänds ut av radio och TV att barn föds mjuka och rena och doftande av kalkpuder och pampersparfym? Och i såna fall varför då?
Varför är det så hemskt att tänka att det finns kvinnor som spricker, kvinnor som blöder, kvinnor som bajsar, kvinnor som svär och beter sig när de föder barn? Varför måste vi hålla fast vid en idé som vi i alla fall bara kommer få förstörd när det väl tar sig. Eller gör det här valet att inte se sanningen att när vi väl tvingas se sanningen väljer vi bort barn för att vi inte har haft tid att vänja oss vid tanken på att det kommer göra ont, vara jobbigt och hemskt men resultatet kommer vara fantastiskt? Ska vi börja adoptera med motivationen att det är för jobbigt att föda egna? Man vill inte ha bristningar?
Ska vi fortsätta titta på Jennifer Aniston som ser komiskt vacker ut när hon ligger och låtsas göra något som motsvarar att klämma ut en soffgrupp enligt Babben Larsson eller statisktiskt motsvarar att åka ett vasalopp?
Nej tack!! Då tar jag hellre den blodiga sanningen där barn som föds mest ser ut som aliens men man älskar dem hämningslöst just för att de är barn. Det får finnas gränser på när vi ska låta ytligheten råda.
// Bex
glimt av sjukfrånvaron
Hej världen.
Jag har nu den senaste tiden haft lyckan av att dra på mig en sjudundrande förkylning. det är så att man nästan tror att jag har svininfluensan som jag för övrigt verkar luta mot vara världens största uppskrämningstaktik. Människor i städer där medellivslängden är ca 20 år kortare än här och med sjukhus som är utslagna pga jordbävningar dör av en kraftig influensa. Vad konstig. Dödligheten stiger ordentligt oavsett men nu är vi livrädda för svininfluensan men vi hör inte lika mycket om malaria som har skördat flest liv av alla sjukdomar värda namnet.
Nej nej nu ska vi oroa oss för nåt annat än det mest självklara. Det är roligare.
Nåja det jag skulle säga att jag nu har gått igenom de härliga stadierna. I måndags började jag få galet ont i halsen och började känna mig hängig. Tisdags låg jag och sov av och till. Natten mellan tisdag och onsdag var jag så sjuk att jag inte kunde sova, dricka, ligga still. Fick nästan panik i min egen kropp. En oerhört härligkänsla. Onsdag lyckas jag vara vaken större delen av dagen och på kvällen lyckas jag duscha och faktiskt äta. Torsdag är jag matt men bestämmer mig för att gå till skolan. Kämpigt men det gick. Var helt slut sen på kvällen men lyckades äta och sova ordentligt. Fredag mår jag bättre och går till skolan och pluggar. Promenerar in till stan men orken tar snabbt slut och jag orkar inte gå på stan mer än några timmar. Hinner lägga lite roliga kommentarer och köpa 1,2 kg godis med några vänner.
Lördag är jag så peppad så jag ser till att må bra. Ska bli fest på kvällen och även om jag fortfarande inte är helt friskt är det nära. Nu är det söndag och jag har rethosta och kan inte koncentrera mig. Febern verkar äntligen vara borta och jag kan nästa dricka obehindrat. nu är det bara den här jäkla hostan.
Sen om några dagar är jag tillbaka på gymmet tuffare än någonsin. grymt va?
// Bex
Jag har nu den senaste tiden haft lyckan av att dra på mig en sjudundrande förkylning. det är så att man nästan tror att jag har svininfluensan som jag för övrigt verkar luta mot vara världens största uppskrämningstaktik. Människor i städer där medellivslängden är ca 20 år kortare än här och med sjukhus som är utslagna pga jordbävningar dör av en kraftig influensa. Vad konstig. Dödligheten stiger ordentligt oavsett men nu är vi livrädda för svininfluensan men vi hör inte lika mycket om malaria som har skördat flest liv av alla sjukdomar värda namnet.
Nej nej nu ska vi oroa oss för nåt annat än det mest självklara. Det är roligare.
Nåja det jag skulle säga att jag nu har gått igenom de härliga stadierna. I måndags började jag få galet ont i halsen och började känna mig hängig. Tisdags låg jag och sov av och till. Natten mellan tisdag och onsdag var jag så sjuk att jag inte kunde sova, dricka, ligga still. Fick nästan panik i min egen kropp. En oerhört härligkänsla. Onsdag lyckas jag vara vaken större delen av dagen och på kvällen lyckas jag duscha och faktiskt äta. Torsdag är jag matt men bestämmer mig för att gå till skolan. Kämpigt men det gick. Var helt slut sen på kvällen men lyckades äta och sova ordentligt. Fredag mår jag bättre och går till skolan och pluggar. Promenerar in till stan men orken tar snabbt slut och jag orkar inte gå på stan mer än några timmar. Hinner lägga lite roliga kommentarer och köpa 1,2 kg godis med några vänner.
Lördag är jag så peppad så jag ser till att må bra. Ska bli fest på kvällen och även om jag fortfarande inte är helt friskt är det nära. Nu är det söndag och jag har rethosta och kan inte koncentrera mig. Febern verkar äntligen vara borta och jag kan nästa dricka obehindrat. nu är det bara den här jäkla hostan.
Sen om några dagar är jag tillbaka på gymmet tuffare än någonsin. grymt va?
// Bex
Fjäder till en höna släng dig i väggen här pratar vi dun till hela europeiska fjäderfä industrin!
Hej världen
Alla har vi någon gång (förhoppningsvis) känt att vi har hittat personen som gör oss kompletta. Någon som gör livet värt att leva, värt att gå upp på morgonen. Någon som gör att allt jobbigt man gått igenom har varit värt det för det har lett till den punkten där man fått träffa denna någon. Ibland har man turen att man träffar flera sådana. Förhoppningsvis inte samtidigt då men någon gång i livet.
Ibland tar det tid innan man inser hur mycket personen betyder och ibland känns det direkt. Man vet sekunden man hälsar. När man tar i hand kan man känna att här är den där någon. Mr. Right. (ja för min del då eftersom jag är straight tjej. oerhört orginellt)
Ja vi har nog alla stått där. Med magen i halsgropen och tårarna bakom ögonlocken eller tårarna i halsgropen och magen bakom ögonlocken vad vet jag. Kanske när man var 9 år och hittat personen som också tycker bäst om de gröna bilarna i ahlgrens bilar och har alla rätta hockeykort och är precis lika kass på fotboll som man själv är. Eller så är man 13 och han har så söta ögon att man faktiskt blir gråtfärdig. Man har just börjat 7:an och är ju nu "vuxen". Högstadiet för sjutton! Han är häftigast och en själv och bästisen trissar upp det som från början var en åsikt om hans utseende till en bomb av känslor. Fjäder till en höna släng dig i väggen här pratar vi dun till hela europeiska fjäderfä industrin!
Eller så är man 18 och den bästa vännen som man tittat på film med tusen gånger och aldrig ens funderat över att pussas med ligger plötsligt bredvid en i sängen och håller en i handen och hela världen saktar ner medan ens läppar kommer närmare och närmare varandra.
Eller så är man 21 och har lovat sig själv att nu RÄCKER det. Det är nog. Man är trött, trött, trött, trött, trött på alla dravlande känslor som förvandlar en till ett darrande nervvrak med anorexia tendenser och tydlig paranoia. Nej TACK!
Men likväl kommer den där jäkla någon och ställer till det.
Jo jag tror att vi alla har varit där. Och det är lika bitterljuvt varje gång. Och man blir påmind om att det slutar handla om sex i sekunden man inser hur kär man är. Man vill inte ha sex. stön och stånk står inte på dagens agenda. Solnedgångar, söta pussar och hålla handen ska det vara för hela slanten.
Det finns ingen gång vi egentligen stänger av vårat förnuft så kraftigt som när känslor kommer och biter oss i rumpan och det finns ingen tid där man egentligen skulle behöva det som mest för att undvika situationer vi helst håller oss ur.
// Bex
Alla har vi någon gång (förhoppningsvis) känt att vi har hittat personen som gör oss kompletta. Någon som gör livet värt att leva, värt att gå upp på morgonen. Någon som gör att allt jobbigt man gått igenom har varit värt det för det har lett till den punkten där man fått träffa denna någon. Ibland har man turen att man träffar flera sådana. Förhoppningsvis inte samtidigt då men någon gång i livet.
Ibland tar det tid innan man inser hur mycket personen betyder och ibland känns det direkt. Man vet sekunden man hälsar. När man tar i hand kan man känna att här är den där någon. Mr. Right. (ja för min del då eftersom jag är straight tjej. oerhört orginellt)
Ja vi har nog alla stått där. Med magen i halsgropen och tårarna bakom ögonlocken eller tårarna i halsgropen och magen bakom ögonlocken vad vet jag. Kanske när man var 9 år och hittat personen som också tycker bäst om de gröna bilarna i ahlgrens bilar och har alla rätta hockeykort och är precis lika kass på fotboll som man själv är. Eller så är man 13 och han har så söta ögon att man faktiskt blir gråtfärdig. Man har just börjat 7:an och är ju nu "vuxen". Högstadiet för sjutton! Han är häftigast och en själv och bästisen trissar upp det som från början var en åsikt om hans utseende till en bomb av känslor. Fjäder till en höna släng dig i väggen här pratar vi dun till hela europeiska fjäderfä industrin!
Eller så är man 18 och den bästa vännen som man tittat på film med tusen gånger och aldrig ens funderat över att pussas med ligger plötsligt bredvid en i sängen och håller en i handen och hela världen saktar ner medan ens läppar kommer närmare och närmare varandra.
Eller så är man 21 och har lovat sig själv att nu RÄCKER det. Det är nog. Man är trött, trött, trött, trött, trött på alla dravlande känslor som förvandlar en till ett darrande nervvrak med anorexia tendenser och tydlig paranoia. Nej TACK!
Men likväl kommer den där jäkla någon och ställer till det.
Jo jag tror att vi alla har varit där. Och det är lika bitterljuvt varje gång. Och man blir påmind om att det slutar handla om sex i sekunden man inser hur kär man är. Man vill inte ha sex. stön och stånk står inte på dagens agenda. Solnedgångar, söta pussar och hålla handen ska det vara för hela slanten.
Det finns ingen gång vi egentligen stänger av vårat förnuft så kraftigt som när känslor kommer och biter oss i rumpan och det finns ingen tid där man egentligen skulle behöva det som mest för att undvika situationer vi helst håller oss ur.
// Bex
