"Adoptera så slipper du bristningar!"
Hej världen.
Vid ett flertal tillfällen har jag och några av mina närmsta vänner diskuterat födslar. Min syster fick barn för inte så länge sen och då hamnar alltid ämnet på tapeten. För den delen börjar det faktiskt bli fullt möjligt att skaffa barn. Några mer eller mindre jämngamla vänner har barn. Man behöver kanske börja tänka lite mer seriöst än man gjorde i femman där man tyckte bäbisar var jätteäckliga eller ursöta. Nu behöver man kanske tänka över lite mer vad det faktiskt innebär med barn. Det som stör mig är att en skrämmande majoritet av mina kvinnliga vänner har väldigt dålig koll på hur en födsel faktiskt går till. Intet ont om mina kvinnliga vänner. De är högintelligenta och underbara människor men här fick de verka som katalysatorn kring ett problem som jag anser kan vara samhällstäckande.
I många år har det varit aktuellt med att det föds få barn i Sverige. Det kanske bygger på att vi har en tradition (om än en kort sådan) att inte ha så många barn. Två barn, volvo, villa och vovve komplexet gör sig påminnd men den totala ignorans som jag har nu vid många tillfällen stött på förvånar och förskräcker mig. Är det så att vi väljer att förringa "The miracle of life" genom att inbilla oss något som är helt fel? Tillåter vi oss att gå på en illusion som sänds ut av radio och TV att barn föds mjuka och rena och doftande av kalkpuder och pampersparfym? Och i såna fall varför då?
Varför är det så hemskt att tänka att det finns kvinnor som spricker, kvinnor som blöder, kvinnor som bajsar, kvinnor som svär och beter sig när de föder barn? Varför måste vi hålla fast vid en idé som vi i alla fall bara kommer få förstörd när det väl tar sig. Eller gör det här valet att inte se sanningen att när vi väl tvingas se sanningen väljer vi bort barn för att vi inte har haft tid att vänja oss vid tanken på att det kommer göra ont, vara jobbigt och hemskt men resultatet kommer vara fantastiskt? Ska vi börja adoptera med motivationen att det är för jobbigt att föda egna? Man vill inte ha bristningar?
Ska vi fortsätta titta på Jennifer Aniston som ser komiskt vacker ut när hon ligger och låtsas göra något som motsvarar att klämma ut en soffgrupp enligt Babben Larsson eller statisktiskt motsvarar att åka ett vasalopp?
Nej tack!! Då tar jag hellre den blodiga sanningen där barn som föds mest ser ut som aliens men man älskar dem hämningslöst just för att de är barn. Det får finnas gränser på när vi ska låta ytligheten råda.
// Bex
Vid ett flertal tillfällen har jag och några av mina närmsta vänner diskuterat födslar. Min syster fick barn för inte så länge sen och då hamnar alltid ämnet på tapeten. För den delen börjar det faktiskt bli fullt möjligt att skaffa barn. Några mer eller mindre jämngamla vänner har barn. Man behöver kanske börja tänka lite mer seriöst än man gjorde i femman där man tyckte bäbisar var jätteäckliga eller ursöta. Nu behöver man kanske tänka över lite mer vad det faktiskt innebär med barn. Det som stör mig är att en skrämmande majoritet av mina kvinnliga vänner har väldigt dålig koll på hur en födsel faktiskt går till. Intet ont om mina kvinnliga vänner. De är högintelligenta och underbara människor men här fick de verka som katalysatorn kring ett problem som jag anser kan vara samhällstäckande.
I många år har det varit aktuellt med att det föds få barn i Sverige. Det kanske bygger på att vi har en tradition (om än en kort sådan) att inte ha så många barn. Två barn, volvo, villa och vovve komplexet gör sig påminnd men den totala ignorans som jag har nu vid många tillfällen stött på förvånar och förskräcker mig. Är det så att vi väljer att förringa "The miracle of life" genom att inbilla oss något som är helt fel? Tillåter vi oss att gå på en illusion som sänds ut av radio och TV att barn föds mjuka och rena och doftande av kalkpuder och pampersparfym? Och i såna fall varför då?
Varför är det så hemskt att tänka att det finns kvinnor som spricker, kvinnor som blöder, kvinnor som bajsar, kvinnor som svär och beter sig när de föder barn? Varför måste vi hålla fast vid en idé som vi i alla fall bara kommer få förstörd när det väl tar sig. Eller gör det här valet att inte se sanningen att när vi väl tvingas se sanningen väljer vi bort barn för att vi inte har haft tid att vänja oss vid tanken på att det kommer göra ont, vara jobbigt och hemskt men resultatet kommer vara fantastiskt? Ska vi börja adoptera med motivationen att det är för jobbigt att föda egna? Man vill inte ha bristningar?
Ska vi fortsätta titta på Jennifer Aniston som ser komiskt vacker ut när hon ligger och låtsas göra något som motsvarar att klämma ut en soffgrupp enligt Babben Larsson eller statisktiskt motsvarar att åka ett vasalopp?
Nej tack!! Då tar jag hellre den blodiga sanningen där barn som föds mest ser ut som aliens men man älskar dem hämningslöst just för att de är barn. Det får finnas gränser på när vi ska låta ytligheten råda.
// Bex
Kommentarer
Postat av: Glenn R, hobbyfilosof
Det finns ett till argument för att skaffa "egna" barn. Eftersom man kommer att dö förr eller kan man se till att sina arvsanlag i alla fall förs vidare. Det är det närmaste man kommer "evigt liv". Jag tycker dock att det var skönt att du framförde mer känslomässiga argument. Det jag jag just skrev låter onekligen cyniskt.
Trackback
