Klass och framgång allt i en enda röra
Det här med klass. Klasstillhörighet. Fulheten med det.
Varför är det fult att tillhöra en viss klass? Sverige är väldigt långt gånget i sitt arbete mot klassindelning. På samma sätt som att vi faktiskt är långt gångna i jämställdhetsfrågan. Men det betyder väl inte på något sätt att man ska stanna för det? Bara för att det börjar bli bättre betyder väl inte att man ska stanna där? En konstnär slutar inte när skissen börjar bli bra.
Jag hävdar bestämt att klassamhället kvarstår. Vi har absolut klasstillhörigheter. Att förneka det är att blunda för problemet. Vilket kommer med högsta sannolikhet leda till att problemet utvecklas istället för att minskas. En ny sak som blivit är att det är nästan fullt att tillhör överklassen. Man ska skämmas om ens föräldrar stöttar en ekonomiskt eller om man har haft många utlandssemestrar som liten. Varför då? Varför ska det faktum att mina föräldrar har råd att ta våran familj på semester göra mig till en sämre människa? Om jag är glad och tacksam för allt jag har betyder väl inte det att jag anser att andra ska ha mindre? Så varför detta skambeläggande?
Man blir bortskämd för att man får saker. Det betyder inte att allt i livet är lätt. Den som får fina kläder har det "lättare" än andra. Ja kanske ekonomiskt men ekonomin talar ingenting om familjestrukturen i sig.
Jag finner det troligt att allt sånt struntprat grundar sig i den mycket fåniga föreställningen om att pengar är lika med lycka. Det är det inte. Det är dock en förenklade faktor. Livet blir lättare om man har pengar men det gör det inte lyckligare.
I samma veva som man pratar om klasstillhörighet så pratar om framgång. Att någon är världens bästa uska (undersköterska) betyder inte mycket idag. Vilket är skamligt. Om man är väldigt duktig på sitt jobb och trivs med det så betyder väl det bra mycket mer än att man pinar sig på ett jobb bara för att det är bra betalt. Att få sova om nätterna är väl ändå viktigare än att ha ett stort bankkonto?
Säg att min pappa är fabriksarbetare. Han tjänar bra med pengar men alla i familjen är fullt medvetna om att han kommer vara fysiskt utsliten när han är 50 år pga hans arbete. Om jag då väljer att bli akademiker gör det mig till en bättre människa än min pappa? Eller kanske jag blir en bättre människa för att min pappa är fabriksarbetare? Om jag haft en mamma som varit överläkare men jag själv vill sitta i kassan på ica. Gör det att jag har misslyckats? Är jag då en sämre människa? Allt för många har en förmåga att förskjuta sina egna mål på andra som en självklarhet. Jag har märkt på min utbildning att det nästan är fullt när gamla vänner väljer att inte plugga vidare på universitetet. De väljer andra banor. Starta eget, öppna en restaurang eller bara sticka ut och jobba någonstans i världen utan en tanke på morgondagen. Vem säger att vi som då valt att plugga vidare inte är torra tråkmånsar som inte vågar följa våra drömmar?
Jag anser att klasstillhörigheten och framgångsfrågan hänger ihop. Mycket för att det har tidigare förväntats av människor som fötts in i en klass att de också ska hålla sig i den alternativt avancera. Om än inte för snabbt. Vara "nyrik" är också fult. Fram tills nu när man kan vinna alla pengar man behöver på lotto tappa motiveringen i livet och ta självmord efter fyra månader. HURRAAA för snabbmatssamhället.
Jag säger att klassamhället inte längre handlar så mycket om faktiska ekonomiska förutsättningar då vi har ett socialt skyddsnät som fungerar (någorlunda iallafall) och ett socialt stödnät (csn, starta eget bidrag) utan det handlar om våra värderingar att överklassen är snobbiga idioter som inte förstår värdet av pengar och arbetarklassen är hårt arbetande människor som är fina och grova och har en "rejäl" syn på livet. Det kanske är mina egna gamla fördomar som puttrar där i botten av medvetandet. Men jag vill ändå påstå att jag är medveten om dem och därvidlag bered att ändra på dem.
Är vi inte beredda att ifrågasätta och bli ifrågasatta kan vi inte utvecklas och det är väldigt lätt hur stort även lilla sverige är. Bara för att du kan en sida betyder inte det att andra sidan ser likadan ut. Även om det är hemskt lätt att tänka så.
// Bex
Varför är det fult att tillhöra en viss klass? Sverige är väldigt långt gånget i sitt arbete mot klassindelning. På samma sätt som att vi faktiskt är långt gångna i jämställdhetsfrågan. Men det betyder väl inte på något sätt att man ska stanna för det? Bara för att det börjar bli bättre betyder väl inte att man ska stanna där? En konstnär slutar inte när skissen börjar bli bra.
Jag hävdar bestämt att klassamhället kvarstår. Vi har absolut klasstillhörigheter. Att förneka det är att blunda för problemet. Vilket kommer med högsta sannolikhet leda till att problemet utvecklas istället för att minskas. En ny sak som blivit är att det är nästan fullt att tillhör överklassen. Man ska skämmas om ens föräldrar stöttar en ekonomiskt eller om man har haft många utlandssemestrar som liten. Varför då? Varför ska det faktum att mina föräldrar har råd att ta våran familj på semester göra mig till en sämre människa? Om jag är glad och tacksam för allt jag har betyder väl inte det att jag anser att andra ska ha mindre? Så varför detta skambeläggande?
Man blir bortskämd för att man får saker. Det betyder inte att allt i livet är lätt. Den som får fina kläder har det "lättare" än andra. Ja kanske ekonomiskt men ekonomin talar ingenting om familjestrukturen i sig.
Jag finner det troligt att allt sånt struntprat grundar sig i den mycket fåniga föreställningen om att pengar är lika med lycka. Det är det inte. Det är dock en förenklade faktor. Livet blir lättare om man har pengar men det gör det inte lyckligare.
I samma veva som man pratar om klasstillhörighet så pratar om framgång. Att någon är världens bästa uska (undersköterska) betyder inte mycket idag. Vilket är skamligt. Om man är väldigt duktig på sitt jobb och trivs med det så betyder väl det bra mycket mer än att man pinar sig på ett jobb bara för att det är bra betalt. Att få sova om nätterna är väl ändå viktigare än att ha ett stort bankkonto?
Säg att min pappa är fabriksarbetare. Han tjänar bra med pengar men alla i familjen är fullt medvetna om att han kommer vara fysiskt utsliten när han är 50 år pga hans arbete. Om jag då väljer att bli akademiker gör det mig till en bättre människa än min pappa? Eller kanske jag blir en bättre människa för att min pappa är fabriksarbetare? Om jag haft en mamma som varit överläkare men jag själv vill sitta i kassan på ica. Gör det att jag har misslyckats? Är jag då en sämre människa? Allt för många har en förmåga att förskjuta sina egna mål på andra som en självklarhet. Jag har märkt på min utbildning att det nästan är fullt när gamla vänner väljer att inte plugga vidare på universitetet. De väljer andra banor. Starta eget, öppna en restaurang eller bara sticka ut och jobba någonstans i världen utan en tanke på morgondagen. Vem säger att vi som då valt att plugga vidare inte är torra tråkmånsar som inte vågar följa våra drömmar?
Jag anser att klasstillhörigheten och framgångsfrågan hänger ihop. Mycket för att det har tidigare förväntats av människor som fötts in i en klass att de också ska hålla sig i den alternativt avancera. Om än inte för snabbt. Vara "nyrik" är också fult. Fram tills nu när man kan vinna alla pengar man behöver på lotto tappa motiveringen i livet och ta självmord efter fyra månader. HURRAAA för snabbmatssamhället.
Jag säger att klassamhället inte längre handlar så mycket om faktiska ekonomiska förutsättningar då vi har ett socialt skyddsnät som fungerar (någorlunda iallafall) och ett socialt stödnät (csn, starta eget bidrag) utan det handlar om våra värderingar att överklassen är snobbiga idioter som inte förstår värdet av pengar och arbetarklassen är hårt arbetande människor som är fina och grova och har en "rejäl" syn på livet. Det kanske är mina egna gamla fördomar som puttrar där i botten av medvetandet. Men jag vill ändå påstå att jag är medveten om dem och därvidlag bered att ändra på dem.
Är vi inte beredda att ifrågasätta och bli ifrågasatta kan vi inte utvecklas och det är väldigt lätt hur stort även lilla sverige är. Bara för att du kan en sida betyder inte det att andra sidan ser likadan ut. Även om det är hemskt lätt att tänka så.
// Bex
Kommentarer
Trackback
