Upp till kamp!
Folk säger att jämställdhet numera bara är en generationsfråga. När "förra" generationen pensioneras så kommer allting bli jättebra igen..
Men då måste man tänka att en av de stora vågorna av framgång inom feminismen skedde under 70-talet. Detta var lett av folk som föddes under sena 50-talet och tidigt 60-tal. Om man tittar på de stora historiska utvecklingarna av kvinnliga rättigheter har detta gått i vågor. En stor framgång har också betytt baksvall och att kampen om kvinnliga rättigheter har avstannat markant. Efter att kvinnlig rösträtt införde 1921 så stannade mycket av den starka kvinnokampen av då många föreningar nu uppnåt sitt mål och utan en ny målsättning så fanns inget verkligt att kämpa för.
Samtidigt fanns det lagstadgade restriktioner mot kvinnor och kvinnors sexualitet kränktes om och om genom att man fråntog kvinnor deras möjlighet att styra över sin egen kropp då preventivmedel var förbjudet. Ett förbud som höll i sig ända fram tills 1938 då nästa våg av kvinnorätt kom igång. I samband med oron och sedan krigstiden under 40-talet började en våg om kvinnlig möjlighet till en ordentlig ekonomisk självständighet genom förvärvsarbete ta form. Något som resulterade i ett kraftigt bakslag då kriget tog slut och de män som kallats ifrån sin plats i industrin kom tillbaka och återtog sin plats på arbetsplatsen och kvinnan som nu i ett antal år arbetat inom industrin fick återgå till hemmet vare sig hon ville eller inte. Sverige fick en hemmafru period.
Om man har någon form av förståelse av mönster så ser man att alla framgånger följs av ett bakslag. Två steg fram och ett steg tillbaka.. men vad händer om man slutar kämpa för att det ska vara två steg fram. Om utvecklingen istället bara motsvarar det baksteg som sedan blir. Då kommer vi stå på samma ställe och stampa.
1921 så var kvinnorörelsen rätt nöjd med hur det var i samhället. Inte alla så klart men den stora massan. Samma sak är det idag. Vi är rätt nöjda med hur det ser ut för vi har ingen klar vision om vad vi vill uppnå sen. det finns inget tydligt konkret mål. Att förändra sexualbrottslagstiftningen och utforma den på ett sätt som faktiskt visar att det är INTE OKEJ att behandla kvinnor så. Att kvinnor och män har rätt att säga nej när som helst och det ska respekteras och gör man inte det så blir det tydliga reprisalier. Men det är klart.. våldtäkt är väl också bara en generationsfråga eller hur? Unga killar respekterar kvinnor och deras kroppar?
Hur jävla dum får man bli?
Jag är inte nöjd. Jag är inte ens nära nöjd. Tills den dag vi inte ser yrken som köntypiska och kvinnor och mäns arbetsinsats värderas lika och kvinnors sexualitet aldrig ifrågasätts och där ett nej alltid är ett nej och det är en självklarhet för alla, alltid så finns det alltid något att kämpa för, något att förändra.
// Bex
Men då måste man tänka att en av de stora vågorna av framgång inom feminismen skedde under 70-talet. Detta var lett av folk som föddes under sena 50-talet och tidigt 60-tal. Om man tittar på de stora historiska utvecklingarna av kvinnliga rättigheter har detta gått i vågor. En stor framgång har också betytt baksvall och att kampen om kvinnliga rättigheter har avstannat markant. Efter att kvinnlig rösträtt införde 1921 så stannade mycket av den starka kvinnokampen av då många föreningar nu uppnåt sitt mål och utan en ny målsättning så fanns inget verkligt att kämpa för.
Samtidigt fanns det lagstadgade restriktioner mot kvinnor och kvinnors sexualitet kränktes om och om genom att man fråntog kvinnor deras möjlighet att styra över sin egen kropp då preventivmedel var förbjudet. Ett förbud som höll i sig ända fram tills 1938 då nästa våg av kvinnorätt kom igång. I samband med oron och sedan krigstiden under 40-talet började en våg om kvinnlig möjlighet till en ordentlig ekonomisk självständighet genom förvärvsarbete ta form. Något som resulterade i ett kraftigt bakslag då kriget tog slut och de män som kallats ifrån sin plats i industrin kom tillbaka och återtog sin plats på arbetsplatsen och kvinnan som nu i ett antal år arbetat inom industrin fick återgå till hemmet vare sig hon ville eller inte. Sverige fick en hemmafru period.
Om man har någon form av förståelse av mönster så ser man att alla framgånger följs av ett bakslag. Två steg fram och ett steg tillbaka.. men vad händer om man slutar kämpa för att det ska vara två steg fram. Om utvecklingen istället bara motsvarar det baksteg som sedan blir. Då kommer vi stå på samma ställe och stampa.
1921 så var kvinnorörelsen rätt nöjd med hur det var i samhället. Inte alla så klart men den stora massan. Samma sak är det idag. Vi är rätt nöjda med hur det ser ut för vi har ingen klar vision om vad vi vill uppnå sen. det finns inget tydligt konkret mål. Att förändra sexualbrottslagstiftningen och utforma den på ett sätt som faktiskt visar att det är INTE OKEJ att behandla kvinnor så. Att kvinnor och män har rätt att säga nej när som helst och det ska respekteras och gör man inte det så blir det tydliga reprisalier. Men det är klart.. våldtäkt är väl också bara en generationsfråga eller hur? Unga killar respekterar kvinnor och deras kroppar?
Hur jävla dum får man bli?
Jag är inte nöjd. Jag är inte ens nära nöjd. Tills den dag vi inte ser yrken som köntypiska och kvinnor och mäns arbetsinsats värderas lika och kvinnors sexualitet aldrig ifrågasätts och där ett nej alltid är ett nej och det är en självklarhet för alla, alltid så finns det alltid något att kämpa för, något att förändra.
// Bex
Kommentarer
Trackback
