135 års erfarenhet eller 135 undersökningar?
Hej världen
Jag har varit tarvligt inaktiv på att skriva vettiga saker men jag har antecknat en hel del saker som får mig att flyga i taket eller grubbla mig galen. Därför har jag tänkt att få ihop några saker som jag tänkt på. Tyvärr har det en tendens att bli lite rörigt i skallen på mig när jag ska hålla exakta formuleringar i minnet i flera dagar men men det får bära eller brista.
Det första ämnet som jag funderat flera gånger på (och skrivit ner) är: Engångsvåldet vi aldrig pratar om.
MEN eftersom jag inte kommer ihåg ett skit om vad jag tänkte om den saken så tänker jag hoppa över det ämnet och skriva om något annat. Det är som jag tidigare nämnt (tror jag) att en syster till mig fick en son för ett tag sen. Därför har det (som jag också nämnt tidigare tror jag) blivit mycket prat om barn, uppfostran men också eftersom flera av mina syskon har barn och även min mor har flera barn pratats om vad som är trenden just nu kring hur barnen ska ligga, äta, sova, sitta och så vidare för att barnen ska må bäst.
Någon period har det till exempel varit rekommenderat att barnen ska sova avskilt från föräldrarna från början och man inte ska plocka upp ett barn som skriker för då lär det sig att det får som man vill om man skriker (känns lite som man gör med en hund ungefär. Bara belöning om de är lugna och undergivna som alla vi som är beroende av Ceasar "mannen som kan tala med hundar" programmen). Det har senare visats att en sådan behandling i större mån kan leda till att barnen lider av kolik och alltså kommer skrika oavbrutet i några månader. Skojigt eller hur?
För alla er som aldrig hört riktigt babyskrik förut. Tänk er en tågvissla som är jättehög och som av någon anledning får adrenalinet att rusa. Det är ett ljud som får en att rusa upp mitt i natten hur trött man än är. Det är ett rop på hjälp på ett språk som är fullkomligt universiellt.
På samma sätt har det visats att barn gärna ska ligga på mage för att öva upp nackmusklerna (fast det har också sagts att det är farligt för att barnen inte kan hålla upp huvudet så bra). En sak som numera verkar vara konsekvent (åtminstone inom svensk sjukvård) är att barnen ska få ligga och sprattla fritt och inte ska trängas ihop, hur böjbara de än må vara (har ni prövat att försiktigt (!)böja ihop en två månaders bäbis? yoga nissarna kan slänga sig i VÄGGEN!).
Det jag mest hängde upp mig vid var just det här med att barn ska skiljas från föräldern eller då framförallt den ammande mamman för att de ska bli självständiga så snart som möjligt. Men saken är väl den att de är inte självständiga.. inte ALLS!
Sedan beskrev samtliga mödrar som var med i denna livliga diskussion att faktumet att lägga ifrån sig sitt nyfödda barn är fullkomligt orimligt. De har alla sovit med sina barn och burit barnen mycket. De har ammat sina barn och även haft barnen sovandes på sig vid många tillfällen (de sitter ner och barnet sover på bröstet på dem.. så har jag suttit med flera syskonbarn.. väldigt mysigt faktiskt). Därför blir de kanske inte den mest mångsidiga källan men det som slår mig som udda är att:
Med största sannolikhet finns det mödrar som har lyssnat på dessa knäppa råd även om deras hormoner och instinkter har skrikit åt dem att göra på något annat sätt men deras (tyvärr något blinda) tro på vetenskapen har fått dem att stänga av de signaler som de (förhoppningsvis) har fått av kroppen och primal biten av vårat medvetande.
Ska man dra in genus i det hela vilket nog tyvärr är oundvikligt. Den vetenskapliga studie som gjorts är med största sannolikhet gjort av en man, möjligen en man utan några barn så vad sjutton vet han?
Ska vi verkligen lyssna på vad "galna" vetenskaps män säger? Framförallt om våra instinkter skriker någonting annat? Ska vi lita på vad våran kropp säger eller är den statistik, analys och undersökning som görs objektivt verkligen rätt?
Varför finns det då dokumenterat att lindande barn (en procedur som fortfarande används i en stor del av världen) lider större risk för plötsligt spädbarnsdöd men proceduren att linda barnen fortfarande godtas?
Varför finns det undersökningar som visar att kolikbarn kan bli bättre om barnet i fråga får ligga så att det känner de lugna hjärtslagen från sin förälder om detta inte tas i beaktande?
Varför verkar de råd som funkar bäst alltid komma från de barnmorskor som jobbat i typ 135 år och har typ 65 egna ungar och absolut inte från galna vetenskapsmän som inte ens tänkt på fortplantning annat än rent teoretiskt?
Tyvärr kan jag än så länge bara väldigt löst spekulera i frågan eftersom jag inte har några egna barn. Vi får helt enkelt se vart jag står i frågan när jag nu fått barn (dvs om x antal år)
// Bex
Jag har varit tarvligt inaktiv på att skriva vettiga saker men jag har antecknat en hel del saker som får mig att flyga i taket eller grubbla mig galen. Därför har jag tänkt att få ihop några saker som jag tänkt på. Tyvärr har det en tendens att bli lite rörigt i skallen på mig när jag ska hålla exakta formuleringar i minnet i flera dagar men men det får bära eller brista.
Det första ämnet som jag funderat flera gånger på (och skrivit ner) är: Engångsvåldet vi aldrig pratar om.
MEN eftersom jag inte kommer ihåg ett skit om vad jag tänkte om den saken så tänker jag hoppa över det ämnet och skriva om något annat. Det är som jag tidigare nämnt (tror jag) att en syster till mig fick en son för ett tag sen. Därför har det (som jag också nämnt tidigare tror jag) blivit mycket prat om barn, uppfostran men också eftersom flera av mina syskon har barn och även min mor har flera barn pratats om vad som är trenden just nu kring hur barnen ska ligga, äta, sova, sitta och så vidare för att barnen ska må bäst.
Någon period har det till exempel varit rekommenderat att barnen ska sova avskilt från föräldrarna från början och man inte ska plocka upp ett barn som skriker för då lär det sig att det får som man vill om man skriker (känns lite som man gör med en hund ungefär. Bara belöning om de är lugna och undergivna som alla vi som är beroende av Ceasar "mannen som kan tala med hundar" programmen). Det har senare visats att en sådan behandling i större mån kan leda till att barnen lider av kolik och alltså kommer skrika oavbrutet i några månader. Skojigt eller hur?
För alla er som aldrig hört riktigt babyskrik förut. Tänk er en tågvissla som är jättehög och som av någon anledning får adrenalinet att rusa. Det är ett ljud som får en att rusa upp mitt i natten hur trött man än är. Det är ett rop på hjälp på ett språk som är fullkomligt universiellt.
På samma sätt har det visats att barn gärna ska ligga på mage för att öva upp nackmusklerna (fast det har också sagts att det är farligt för att barnen inte kan hålla upp huvudet så bra). En sak som numera verkar vara konsekvent (åtminstone inom svensk sjukvård) är att barnen ska få ligga och sprattla fritt och inte ska trängas ihop, hur böjbara de än må vara (har ni prövat att försiktigt (!)böja ihop en två månaders bäbis? yoga nissarna kan slänga sig i VÄGGEN!).
Det jag mest hängde upp mig vid var just det här med att barn ska skiljas från föräldern eller då framförallt den ammande mamman för att de ska bli självständiga så snart som möjligt. Men saken är väl den att de är inte självständiga.. inte ALLS!
Sedan beskrev samtliga mödrar som var med i denna livliga diskussion att faktumet att lägga ifrån sig sitt nyfödda barn är fullkomligt orimligt. De har alla sovit med sina barn och burit barnen mycket. De har ammat sina barn och även haft barnen sovandes på sig vid många tillfällen (de sitter ner och barnet sover på bröstet på dem.. så har jag suttit med flera syskonbarn.. väldigt mysigt faktiskt). Därför blir de kanske inte den mest mångsidiga källan men det som slår mig som udda är att:
Med största sannolikhet finns det mödrar som har lyssnat på dessa knäppa råd även om deras hormoner och instinkter har skrikit åt dem att göra på något annat sätt men deras (tyvärr något blinda) tro på vetenskapen har fått dem att stänga av de signaler som de (förhoppningsvis) har fått av kroppen och primal biten av vårat medvetande.
Ska man dra in genus i det hela vilket nog tyvärr är oundvikligt. Den vetenskapliga studie som gjorts är med största sannolikhet gjort av en man, möjligen en man utan några barn så vad sjutton vet han?
Ska vi verkligen lyssna på vad "galna" vetenskaps män säger? Framförallt om våra instinkter skriker någonting annat? Ska vi lita på vad våran kropp säger eller är den statistik, analys och undersökning som görs objektivt verkligen rätt?
Varför finns det då dokumenterat att lindande barn (en procedur som fortfarande används i en stor del av världen) lider större risk för plötsligt spädbarnsdöd men proceduren att linda barnen fortfarande godtas?
Varför finns det undersökningar som visar att kolikbarn kan bli bättre om barnet i fråga får ligga så att det känner de lugna hjärtslagen från sin förälder om detta inte tas i beaktande?
Varför verkar de råd som funkar bäst alltid komma från de barnmorskor som jobbat i typ 135 år och har typ 65 egna ungar och absolut inte från galna vetenskapsmän som inte ens tänkt på fortplantning annat än rent teoretiskt?
Tyvärr kan jag än så länge bara väldigt löst spekulera i frågan eftersom jag inte har några egna barn. Vi får helt enkelt se vart jag står i frågan när jag nu fått barn (dvs om x antal år)
// Bex
PS. Detta inlägg är inte redigerat utan endast utlagt då det var alldeles för sent in på natten när jag skrev det...
Kommentarer
Trackback
