Bex Bittra Blogg

Sverige har alltid bankat sig själv i ryggen över att vi är så jämställda och fina. Feminism har avslagits med att nämen vad då vi är ju redan så långt framgångna? Jag har varit en stark anhängare av denna åsikt och jag står fortfarande fast vid den men när man tittar bakåt så ser man att lilla landet lagom är fortfarande så JÄKLA insnöad på hur vi har det. Förändring är inte riktigt vad som är tanken.
Ett exempel som jag just fick reda på var att det tog 65 år från det att utomäktenskapliga barn (särkullsbarn) fick full arvsrätt från sin mamma (dvs. fick ärva både modern och dennes släktingar) tills att särkullsbarn fick samma rätt från fädernets sida. 65 år! 1905 antogs lagen om att särkullsbarn skulle få ärva modernet. 1915 kom en motion om att samma sak skulle genomföras för män men ICKE. Istället gick inte lagen igenom fören 1969 och trädde då i kraft 1970. Norge hade en lag som sa att särkullsbarn skulle fullt ärva sina båda föräldrar 1915.
Det får en att tänka att vi kanske inte är så jävla långt framskridna. Det får mig att undra. Det gör också att jag undrar vad fasiken feministerna håller på med. Hade någon berättat det där för mig och använt det som argument för varför det är viktigt med en stark feministisk framskridning skulle jag hållit med i allra högsta grad.
Högsta Domstolen inrättades 1789. Inte fören 1968 fick HD sin första kvinnliga justitieråd. Nej men vad då. Tog bara nästan 200 år. En kvinnlig statsminister tror jag fortfarande är en svårighet för den lagom normale svensken. Kanske inte officiellt men hittils har vi inte haft någon så det tycks mig otroligt. Det är fortfarande ovanligt med kvinnliga partiledare.
Faktum är att jag tror att feminismen fördummar många kvinnor. Istället för att ta fighten i vardagen om sådant som är viktigt så pratar vi om kvinnligt självförsvar där resultatet blir att kvinnor som gått den kan försvara sig... förutsatt att personen som attackerar kvinnan angriper henne på ett sätt som är EXAKT som hon fått lära sig samt att personen rör sig tillräckligt långsamt för att hon ska kunna förbereda sig. Man slår ner på idealet som MÄN visst har men varje gång jag tittar i en tidning för män ser jag kvinnor som har åtminstone två storlekar större än de kvinnor som fullkomligt medvetet sätts in i kvinnliga tidningar.
Istället för att koncentrera sig på kvinnors hyllande och framhävande av kvinnors goda sidor kastar många feminister skit på männen och säger att alla män våldtar och misshandlar. Om inte annat finns en outtalad presumtion att en man som blir åtalad är skyldig. Istället för kvinnligtsjälvförsvar satsa på bättre belysning och starkare polisstyrkor som kan sätta fast de som attackerar. Istället för att snacka skit om de tvång som männen lägger på oss kvinnor titta på vilka krav vi lägger på oss själva.
Its a doggy dog world out there och motståndarna är inte männen. Det är de nedvärderande, trångsynta, fördomsfulla och föraktfulla... och de har inget specifikt kön TACK så mycket.

Hittils måste jag tragiskt nog säga att jag inte träffat en vettig uttalad feminist för feminism har blivit en svordom. Snart är det väl lika dumt att säga att man är feminist som det var att säga att man var jude i under nazityskland.

Over and out

Just hemkommen från Pablo Fransisco (han har ett omöjligt namn att stava så jag tänker variera min stavning så mycket som möjligt och sen kanske jag har rätt någon gång) show här i Umeå. Mycket trevligt.
Första hade vi en svensk komiker som gjorde de typiska "åååh jag är rolig jag skämtar om svenska saker! Allsång på skansen hahaha" och sen bara för att han är stockholmare "åååh stockholm skämt som ingen annan fattar hurra!!!" Ja ja vi skrattar för att du hoppar runt som en liten studsboll med ben okej?
Nästa kille... Angry black man! Weed smoking angry black man. Mycket roligt! Skrattade hysteriskt!
Sen kommer en riktig rasta man. Drog det lite vanliga snacket man kan tänka sig. Grattis du är svart du kommer undan med jättemycket politiskt inkorrekta uttalanden om svarta hurraaaaa!! Jo då jag skrattade så jag fick kramp faktiskt.
Nästa kille var hysterisk. Jag har inte skrattat så mycket sen jag såg 123 Schtunk (teatergrupp som MÅSTE ses). Drev med tyskar, relationer och svenska språket. Summan av kardemumman var när han kom in och inlädde med "I know what you are thinking! No he isn´t Pablo either wtf!" sjukt kul! Sen var han inte så macho och jag gillar det.
Så stämningen var på topp när den beryktade Pablo Fransissswelrwowelsco dök upp.
Jo jo men! Hysteriska ljudeffekter som han gör själv. Höga och låga ljud. Mycket "fuck" och knullhumor. Tyvärr blev jag besviken. Det var mest nostalgi. Antagligen har våran lilla Pablo fått sina ljudeffekter i huvudet. Saken är den att det räcker inte för att det ska bli kul. Tio minuters konstant skräniga inlednings ljudeffekter var faktiskt inte kul. Sen kom han igång. Skämtade om alla cyklande Umebor med skrikande barn på cykeln (med tusen ljudeffekter) och hur dvärgar föder normal stora barn. Transformers fick vara med när han pratade om kylan. Ännu mer ljudeffekter.
Han avslutade med sin typiska "little tortilla boy" mest en nostalgi tripp.
Mycket snack om att man ska köpa grejer av alla komikerna. Men den enda som kändes som om han verkligen tog i från tårna och spelade med publiken och kom på skämt på plats var komiker nr 3 som jag pinsamt nog inte kommer ihåg vad han hetter men ska ta reda på och lägga in.
Jag vet inte om det är värt att höra samma grejer man hör på youtube i verkligheten och betala 400 kr för det.
Nej up your game and then come back.
Skämt om personer som är störst i USA är inte lika kul här.
Jag läste i VK om hur recensören (hmm ännu ett ord jag är osäker på att stava jag måste börja skriva mer seriösa texter så man får öva) tyckte att alla ljudeffekter var bäst och hur svenska komiker måste lära sig av amerikanska.
Jag håller med till viss del. Svenska komiker drar sig för att göra de klassiska kuk, fitta, knull skämten just för att det är enklare. Det ska vara lite finare. Något jag hyllar. Många amerikanska komiker håller sig mer än gärna i den regionen och faktum är... it gets old.. driv med hur ordet öl är det bästa ordet för just öl till skillnad från till exempel beer då efter tillräckligt många beer är ju det enda man kan säga är "ööööööööölh"
AWESOME!
Men som sagt. lite mer smart.. lite up to date... lite snärt och mindre imitationer av slicka mus och då är det nästan värt 400 kr för en student som lever på lån.

Over and out

Faktum är att vi är mer matberoende än vi tror. Många säger att de inte bryr sig men sekunden de går upp ett gram och jeansen börjar strama lite så kommer morötterna fram och chokladen blir stenad och dränkt i dammen.
Vi är så matade med mirakelkurer att vi har slutit titta på den allmäna livsstilen som faktiskt är grunden till den prekära situationen många finner sig i.
Jag utger mig inte för att vara en allvetande guru (jo okej ibland då) men har man gjort en viktminskning på 7 kilo på fel väg. Gått upp tre gånger så mycket och sen gått ner 17 kilo på rätt sätt och hållt i vikten i ett år borde man väl veta någonting eller? Om inte annat vet jag något som inte funkar...
och det är allt skitsnack om MIRKELKURER. Tyvärr det är lika verkligt som jultomten, tandfeén och ideen om att dietglass är gott.
Ät grapefrukt till frukost, åt algtabletter, äppelvinägertabletter och alla andra tabletter man kan tänka sig.. för att inte tala om de jävla "rensningskurerna". Ät bara frukt i tre veckor och gå ner ton i vattenvikt om du orkar hålla i det och om du inte orkar hålla i det så kommer det sluta med en panikätning av allt med kolhydrater och protein och fett som finns. Det är i samma grad som när boxare vattenbantar för att klara invägningen sen hetsäter de för att ha någon energi till själva fighten. De kan gå upp ca 5 kilo på tre timmar för att de hetsäter i den månen.
De som läser de här som någonsin bantat och anser sig ha "anorexia"... har ni sett en person som har riktiga ätstörningar? En person som inte bara tycker att det är lite jobbigt med det där vecket på magen som blir när man böjer sig fram utan istället slutar äta i fyra dagar helt och hållet bara för att de ser hur huden vekar sig när de nuddar tårna med händerna? Har du sett en person som följt varenda jävla bantningskur som finns? En person som inte ätit fett de senaste 15 åren och är därför precis så där smal som tidningarna säger att man ska vara och försöker förklara hur man blir. Det är SKITSNACK. Det är en filosofi som bygger inte på att få ett långt och lyckligt liv utan på att bryta ner kroppen till den punkten att den verkliga omvärlden kommer vilja lägga en på psyket och "modevärlden", som styrs av homosexuella män som bantar ner sina modeller tills de ser ut som prepubertala pojkar, tycker du är alldeles "fabulös".
Det har alltid varit känt vad som gäller för att komma i ordning med vikten. Ät bra MAT och rör på dig. Jag prövade.. det var inte lätt och det gick inte snabbt... det gick ASLÅNGSAMT men här sitter jag nu 17 kilo senare. En vikt som har hållt sig... trots att jag både äter chips och godis någon gång ibland. Problemet är inte okunskap det är den frustration som ligger bakom. Den naiva medialt framkallade bilden av att det går att "fixa"... Sluta tro att det finns ett enkelt "quickfix" och fatta att flabben på magen försvinner när du slutar köpa hem chips och börjar äta ordentlig mat och får röven ur soffan ibland.

// Bex

Hej världen

Saken är den att eftersom vi varje dag stöts på olika sorters propaganda om hur vi måste sträva efter jämställdhet och genus och män är elaka och bla bla bla så blir man tillslut mörkrädd för att ens göra något som förstärker könsroller. Samtidigt som allt kopplas till ens kön och har ingenting att göra med ens personlighet. Individens slits bort från sina rättigheter att välja och blir istället utställd som en produkt av samhällets förtryck. Istället för att se en tjej som tycker om att laga mat åt sin pojkvän har vi en stackars offer som blivit intvingad i en könsroll som samhället lagt på henne som ett ok av stenar och spik för att förtrycka henne till den punkt då hon drabbas av stockholmssyndrom och börjar tycka om det.
Men vad är det för jävla dravel. Måste man hävda sitt fria val för att få göra något som historiskt sett har varit "kvinnogöra" har vi inte ens kommit så långt i utvecklingen att vi kan se förbi könsrollerna och istället se att de finns dom som lagar mat åt sina respektive för att de tycker om det eller för att det bara blir så.
Måste man verkligen gå in och analysera varje liten sketen kolatom om VARFÖR vi gör så. Trenden om psykologiska underströmmar förstör utsikten. Vi ser inte skogen för vi står och analyserar VARFÖR träden har en viss sorts bark. Ibland blir jag så trött på det att jag kräks.

Samtidigt står Anna Skipper på TV och säger att man måste vara feminin i köket och tvingar på den butchiga tjejen som vill bli yrkesmilitär med stationering i afghanistan ett fult förkläde med femtitals modell. Dubbelmoral så att det skriker om det. Kan ingen fin liten feminist sätta munkavle på Anna skipper istället för att gnälla på mig för att jag tycker om mascara och laga mat åt min bror?!

// Bex

Hej världen.

Ibland kan man tröttna. Idag var en sådan dag. För all del. Mina vänner är underbara men ibland känns det som att livet ligger på loop. "nollningen" gör det väl inte bättre.
Jag var på en förfest med trevliga människor. Men efter x antal drinkar som jag inte deltog att dricka av började samtalsämnet loopas. Det var samma sak hela tiden. När vi sedan stod i en automatkö och jag märkte hur FULLA alla var. Det märks tydligast när man själv är nykter så började jag bli så utled på hela fenomenet.
Sen hamnade vi i världens kö till en av de klubbar som borde döpas till "Köttgrottan" bara för att det är en köttmarknad och det märks. Där rann min skål över. Tanken på att stå 40 min i kö för att komma in på en klubb som jag egentligen inte hade någon lust att gå på. Stå på ett dansgolv med en massa ASFULLA människor med ingen vilja alls att göra dem sällskap in i dimman och dessutom betala pengar för hela spektaklet kändes som en av de dummaste tankar jag har hört talas om någonsin.

Jag vet inte riktigt vad min poäng är. Men jag tror mer att jag är stolt över mig själv som faktiskt gick. Jag har haft den något pinsamma vanföreställningen att det är töntigt att stanna hemma en lördag kväll plötsligt blev det oerhört bekvämt. Jag tror att uttrycket "jag är för gammal för det här" grundar sig egentligen i en längtan efter något som inte har något med ålder att göra utan en "mognare" sysselsättning. Jag hade ingen lust av att bli flåsad i nacken av en kåt stackars 19 åring som klämmer ur sig ännu en halvdan raggningsreplik (ja vet stackars mig som blir uppraggad på krogen hahaha. snacka om I-landsproblem). Men jag antar att tanken om att jag skulle börja Uni igen gjorde att jag tänkte att man kanske kunde få lite mer högintelligenta samtal men tyvärr förvandlar "nollningsperioden" alla begåvande studenter till flåsande kåta 19 åringar.

Faktum är att just idag känner jag att jag avbokar min plats som kåt flåsande 19åring och hittar på något mer konstruktivt istället.

// Bex

Hej världen.

Vid ett flertal tillfällen har jag och några av mina närmsta vänner diskuterat födslar. Min syster fick barn för inte så länge sen och då hamnar alltid ämnet på tapeten. För den delen börjar det faktiskt bli fullt möjligt att skaffa barn. Några mer eller mindre jämngamla vänner har barn. Man behöver kanske börja tänka lite mer seriöst än man gjorde i femman där man tyckte bäbisar var jätteäckliga eller ursöta. Nu behöver man kanske tänka över lite mer vad det faktiskt innebär med barn. Det som stör mig är att en skrämmande majoritet av mina kvinnliga vänner har väldigt dålig koll på hur en födsel faktiskt går till. Intet ont om mina kvinnliga vänner. De är högintelligenta och underbara människor men här fick de verka som katalysatorn kring ett problem som jag anser kan vara samhällstäckande.
I många år har det varit aktuellt med att det föds få barn i Sverige. Det kanske bygger på att vi har en tradition (om än en kort sådan) att inte ha så många barn. Två barn, volvo, villa och vovve komplexet gör sig påminnd men den totala ignorans som jag har nu vid många tillfällen stött på förvånar och förskräcker mig. Är det så att vi väljer att förringa "The miracle of life" genom att inbilla oss något som är helt fel? Tillåter vi oss att gå på en illusion som sänds ut av radio och TV att barn föds mjuka och rena och doftande av kalkpuder och pampersparfym? Och i såna fall varför då?
Varför är det så hemskt att tänka att det finns kvinnor som spricker, kvinnor som blöder, kvinnor som bajsar, kvinnor som svär och beter sig när de föder barn? Varför måste vi hålla fast vid en idé som vi i alla fall bara kommer få förstörd när det väl tar sig. Eller gör det här valet att inte se sanningen att när vi väl tvingas se sanningen väljer vi bort barn för att vi inte har haft tid att vänja oss vid tanken på att det kommer göra ont, vara jobbigt och hemskt men resultatet kommer vara fantastiskt? Ska vi börja adoptera med motivationen att det är för jobbigt att föda egna? Man vill inte ha bristningar?
Ska vi fortsätta titta på Jennifer Aniston som ser komiskt vacker ut när hon ligger och låtsas göra något som motsvarar att klämma ut en soffgrupp enligt Babben Larsson eller statisktiskt motsvarar att åka ett vasalopp?
Nej tack!! Då tar jag hellre den blodiga sanningen där barn som föds mest ser ut som aliens men man älskar dem hämningslöst just för att de är barn. Det får finnas gränser på när vi ska låta ytligheten råda.

// Bex

Hej världen

Alla har vi någon gång (förhoppningsvis) känt att vi har hittat personen som gör oss kompletta. Någon som gör livet värt att leva, värt att gå upp på morgonen. Någon som gör att allt jobbigt man gått igenom har varit värt det för det har lett till den punkten där man fått träffa denna någon. Ibland har man turen att man träffar flera sådana. Förhoppningsvis inte samtidigt då men någon gång i livet.
Ibland tar det tid innan man inser hur mycket personen betyder och ibland känns det direkt. Man vet sekunden man hälsar. När man tar i hand kan man känna att här är den där någon. Mr. Right. (ja för min del då eftersom jag är straight tjej. oerhört orginellt)
Ja vi har nog alla stått där. Med magen i halsgropen och tårarna bakom ögonlocken eller tårarna i halsgropen och magen bakom ögonlocken vad vet jag. Kanske när man var 9 år och hittat personen som också tycker bäst om de gröna bilarna i ahlgrens bilar och har alla rätta hockeykort och är precis lika kass på fotboll som man själv är. Eller så är man 13 och han har så söta ögon att man faktiskt blir gråtfärdig. Man har just börjat 7:an och är ju nu "vuxen". Högstadiet för sjutton! Han är häftigast och en själv och bästisen trissar upp det som från början var en åsikt om hans utseende till en bomb av känslor. Fjäder till en höna släng dig i väggen här pratar vi dun till hela europeiska fjäderfä industrin!
Eller så är man 18 och den bästa vännen som man tittat på film med tusen gånger och aldrig ens funderat över att pussas med ligger plötsligt bredvid en i sängen och håller en i handen och hela världen saktar ner medan ens läppar kommer närmare och närmare varandra.
Eller så är man 21 och har lovat sig själv att nu RÄCKER det. Det är nog. Man är trött, trött, trött, trött, trött på alla dravlande känslor som förvandlar en till ett darrande nervvrak med anorexia tendenser och tydlig paranoia. Nej TACK!
Men likväl kommer den där jäkla någon och ställer till det.
Jo jag tror att vi alla har varit där. Och det är lika bitterljuvt varje gång. Och man blir påmind om att det slutar handla om sex i sekunden man inser hur kär man är. Man vill inte ha sex. stön och stånk står inte på dagens agenda. Solnedgångar, söta pussar och hålla handen ska det vara för hela slanten.

Det finns ingen gång vi egentligen stänger av vårat förnuft så kraftigt som när känslor kommer och biter oss i rumpan och det finns ingen tid där man egentligen skulle behöva det som mest för att undvika situationer vi helst håller oss ur.

// Bex

Hej världen.

Sex. Så galet mycket värderingar det finns i det ordet. Mer eller mindre varenda människa hela världen har något slags förhållningssätt till sex. Negativt, positivt eller neutralt. Det är fortfarande något vi reagerar och har en åsikt om. Det är nästan lika basalt som Valet. Vi måste alla välja och vi måste ha en inställning till sex. Kanske för att vi alla har stött på det i någon form. Om inte annat så vid skapandet av oss själva. allt börjar med sex. Det slutar inte med det mer än vid ytterst sällsynta fall. Frågan är om livet är en strävan ifrån sexualiseringen.
Vi har alla hört storyn om att ju äldre man blir desto mindre plats tar det. I början handlar det inte så mycket om sex utan snarare kön. Likheter, olikheter och jämförning. Pojkar och flickor och dem sinsemellan.
Sen inträder det där härliga stadiet av att det blir galet pinsamt att prata om. Det slår över och det ska absolut diskuteras in i minsta detalj. Ska man generalisera pratas det om olika saker hos de olika könen. Kanske för att vi har alla en liten inbyggd konservativ tomte i oss. Man kan skylla på samhället eller ens föräldrar men skuld har egentligen inte en så stor del i det.
Sen kommer vi till att det blir en del av vardagen. Man skaffar fast partner och sambo och hela den grejen. Sex blir inte lika mycket en akt utan snarare ett sätt att utveckla våran tillvaro. Göra det som är en av våra grundteser i livet. Föröka oss.
Ja jag inbillar mig att det är så i alla fall men jag har ingen egen erfarenhet. Har inte kommit till det stadiet ännu.
Men sen kommer det här med om sex försvinner eller inte. En i min närhet som har barn säger bestämt att sexet inte försvinner och skulle det göra det så skulle relationen förstöras. En annan säger att det minsann gör det.
Sen kan man lägga vilka värderingar man vill i det men folk har garanterat åsikter. En uppskö med åsikter.
Och jag undrar fortfarande om dessa åsikter egentligen är något som är att rekommendera att dela med sig med omvärlden i den extrema utrsträckning som görs idag.
Sex är ett vapen, en muta och ett försäljningsknep.

Personligen tror jag att man kan inte säkerhetställa varken sin sexuella ställning eller inställning till sexualitet fören man har en identitetbas att stå på. Inte fören vi har förmågan att obehindrat utestänga all de värderingar och åsikter som skriks åt oss i media och dylikt kan vi ta en egen ställning i frågan.
Frågan är om det alls går eller om vi först måste slå av sexet från allmänhetens agenda.

// Bex


PS! Bästa kommentaren jag hört på länge: Om man tog bort all porr från internet skulle allting reduceras ner till en hemsida som hette:
www.bringbacktheporn.com
Gnag på den du, bäverjävel DS

Hej världen.

Vardagen består ofta i mindre konflikter. En meningsskiljatighet som skall lösas. Ett missförstånd som ska klaras upp. Det handlar majoriteten av gångerna om småsaker som man inte behöver fästa någon större vikt vid. Det är saker som hör till. Däremot finns det grövre konflitker som i slutändan påverkar våran hela verklighetsuppfattning. Vissa kallar det att man lär sig "läxan" medan andra kan kalla det ett "trauma". Det beror ofta på vilken sida personen som säger det står på. Om denne har upplevt det själv eller inte.
Denna läxa/trauma har hur som helst en nästan fascinerade stor påverkan på oss. Den kan skapa ett tvivel på basala saker som tillit och fötroende, eller ifrågasättande av sin egen förmåga att bedöma situationer.
Jag pratar nu inte om extremetiter. Alla har nog upplevt en sådan situation. Faktum är att vad som kan tolkas som just denna "läxa" eller detta "trauma" definerias utifrån oss själva. En väns lögn, en partners våld eller triviala saker som att inte få ett jobb kan faktiskt förstöra basala självklarheter hos oss själva.
Frågan är då om detta är något bra eller dåligt. Om denna plötsliga förändring är något som "härdar" och gör oss starkare eller faktiskt bara bryter ner och förstör. Inget är starkare än våran mentala bild av saker så när vi väl fått den splittrad blir vi desorienterade och nästan lite illamående. I större eller mindre skala då självfallet.
Det riktigt fascinerade ligger i det självplågeri som många ägnar sig åt. Det sägs att tiden läker alla sår och precis som att vi kliar på sårskorpor är vi där och petar och kliar för att se hur långt läkningen har kommit. Det finns alltid en risk att man river av skorpan och börjar blöda igen och man får ett ännu värre ärr eller så upptäcker man att man faktiskt läkt klart. Allt som finns kvar är ett nästan överbeskyddande skal som egentligen inte fyller någon funktion mer än att skydda den ännu något känsliga huden för omvärlden.
I dagsläget är denna självplågeri nästan enklare än att klia sin fysiska sårskorpa eller peta på blåmärket. Vi har allehanda sätt att peta på det. Vi har tusentals communitys, forum och chatrum där man kan få stöta och blöta våra missöden. Vi kan fullkomligen vältra oss i självömkan på ett högst anonymt och avskärmat sätt. Vi kan gå in och titta på de som sårat oss bilder på facebook, bilddagboken. Se vad de skriver till andra. Vi kan övervaka och klia oss galna.

Som kanske framgår är det här självplågeriet inget jag stödjer även om det händer att jag själv ägnar mig åt det. Men jag tror att det bästa sättet är att gå vidare. De säger att hämnd bara lämnar en besk smak i munnen. Jag håller inte med. Men den bästa hämnden är att leva ett lyckligt liv. Utan de som sårat oss. Den hämnden kommer inte lämna en besk smak i munnen.
Så stäng ner datorn (som jag ska göra strax) och gå ut och hitta något annat att jobba med, någon annan vän eller någon annan partner.

Over and out
Bex