Norge..... och ett minne från en flygplats
Ja vad ska man säga.. det finns inte så mycket att prata om. Norge är ämnet på allas läppar och tangentbord.
Först sprängningen.. denna numera väldigt närgånget obehagliga och skräckinjagande typ av terror som får en att naivt vilja titta över axeln när man rör sig ute i det öppna.. bland människor... i livet. En teknik som inte kommer skydda det minsta.
Sen skjutningen... denna fruktansvärda massaker av människor. Av unga, oskyddade, utsatta människor.
Det var i sig ett folkmord, om politisk tillhörighet hade varit en skyddad grupp vilket det inte är idag. Jag har läst i ett rättsfall från Rwanda-massakern (om jag inte minns fel) om vad folkmord egentligen är. Det är en urskinningslös objektifiering av människor med motivet att utrota dessa objekt utan kontext eller hänsyn för de enskilda skildringarna av individualitet som denna objektifiering så effektivt raderar ut. Det är att vilja döda någon inte för den personen är utan för något man mer eller mindre tvingar personen att företräda.
Det som har fascinerat mig i allt det här, är det otroliga engagemang som dykt upp på facebook och andra medier. Jag gillar inte hela grejen med internet-uppror. Jag tycker den är för bekväm. Att använda internet och där också forum som facebook och youtube för att sprida kunskap och förståelse om vad som händer i världen är en sak, men alla dessa idiotiska utbrott om att gärningsmannen ska hängas, "pinas" (som det heter på norska) varje dag i resten av sitt liv, få hänga i tummen, mördas, slaktas, enuckifierad (vilket jag trodde var ett straff man ville ge exklusivt till våldtäktsmän men någon som skjuter ihjäl 92 ungdomar kanske platsar i deras kategori?). Är det rättvisa? Är det så långt vi har kommit i våran utveckling och våran syn på rättvisa? Om det visar sig att han är en sjuk sjuk sjuk människa... är det inte bättre att han får vård? Absolut tycker jag att han ska straffas och få ta konsekvensen för sina handlingar, missförstå mig rätt nu. Men jag tycker det är pinsamt med såna uttalanden och hemskt. Inget offer blir mer levande för att vi blir lika konsumerade av ilska att vi tycker det är "rätt" och då är det "okej" att vi, vi som inte är mer än någon annan, får bestämma att han ska dö. Att han inte förtjänar den luft han andas. Hur gör det oss bättre än honom? Vi rationaliserar fram att det är okej att döda honom på samma sätt som han antagligen ansåg att det var okej eller rätt eller viktigt eller tvungen att döda alla de där på Utöya. Hur skiljer vi oss då från honom?
Jag har suttit på flygplatsen och väntat på att få borda ett flygplan, detta var strax efter den hemska händelsen med pojken som hängdes upp i ett träd på en camping med bara precis tårna i backen och som tur var blev upptäckt innan han skadades illa (fysiskt, mentalt tror jag inte att han mår så bra) eller ännu värre dog. Bredvid mig på flygplatsen satt en familj bestående av en mormor, en mamma och två barn, en tjej på ca 15-17 år och en pojke på ca 10 år. Pojken läser artikeln om hängningen och frågar sin mamma om vad som ska hända med de som gjort det... mycket vettig fråga tycker jag.. Mamman tittar på pojken och lyckas på samma gång som hon nästan spottar och fräser av ilska även väsa fram svaret att de som gjort det "ska skjutas. Skjutas i huvudet."
Jag ska villigt erkänna att jag inte sa något, jag blev så chockad av det uttalandet hon gjorde att jag inte visste vad jag skulle säga... vad säger man på det? Håll käften! Hur fan tänker du? Borde jag ha sagt till pojken "lyssna inte! för allt i världen LYSSNA INTE!".
Vad säger man till människor som vill besvara hat och våld med hat och våld?
// Bex
Först sprängningen.. denna numera väldigt närgånget obehagliga och skräckinjagande typ av terror som får en att naivt vilja titta över axeln när man rör sig ute i det öppna.. bland människor... i livet. En teknik som inte kommer skydda det minsta.
Sen skjutningen... denna fruktansvärda massaker av människor. Av unga, oskyddade, utsatta människor.
Det var i sig ett folkmord, om politisk tillhörighet hade varit en skyddad grupp vilket det inte är idag. Jag har läst i ett rättsfall från Rwanda-massakern (om jag inte minns fel) om vad folkmord egentligen är. Det är en urskinningslös objektifiering av människor med motivet att utrota dessa objekt utan kontext eller hänsyn för de enskilda skildringarna av individualitet som denna objektifiering så effektivt raderar ut. Det är att vilja döda någon inte för den personen är utan för något man mer eller mindre tvingar personen att företräda.
Det som har fascinerat mig i allt det här, är det otroliga engagemang som dykt upp på facebook och andra medier. Jag gillar inte hela grejen med internet-uppror. Jag tycker den är för bekväm. Att använda internet och där också forum som facebook och youtube för att sprida kunskap och förståelse om vad som händer i världen är en sak, men alla dessa idiotiska utbrott om att gärningsmannen ska hängas, "pinas" (som det heter på norska) varje dag i resten av sitt liv, få hänga i tummen, mördas, slaktas, enuckifierad (vilket jag trodde var ett straff man ville ge exklusivt till våldtäktsmän men någon som skjuter ihjäl 92 ungdomar kanske platsar i deras kategori?). Är det rättvisa? Är det så långt vi har kommit i våran utveckling och våran syn på rättvisa? Om det visar sig att han är en sjuk sjuk sjuk människa... är det inte bättre att han får vård? Absolut tycker jag att han ska straffas och få ta konsekvensen för sina handlingar, missförstå mig rätt nu. Men jag tycker det är pinsamt med såna uttalanden och hemskt. Inget offer blir mer levande för att vi blir lika konsumerade av ilska att vi tycker det är "rätt" och då är det "okej" att vi, vi som inte är mer än någon annan, får bestämma att han ska dö. Att han inte förtjänar den luft han andas. Hur gör det oss bättre än honom? Vi rationaliserar fram att det är okej att döda honom på samma sätt som han antagligen ansåg att det var okej eller rätt eller viktigt eller tvungen att döda alla de där på Utöya. Hur skiljer vi oss då från honom?
Jag har suttit på flygplatsen och väntat på att få borda ett flygplan, detta var strax efter den hemska händelsen med pojken som hängdes upp i ett träd på en camping med bara precis tårna i backen och som tur var blev upptäckt innan han skadades illa (fysiskt, mentalt tror jag inte att han mår så bra) eller ännu värre dog. Bredvid mig på flygplatsen satt en familj bestående av en mormor, en mamma och två barn, en tjej på ca 15-17 år och en pojke på ca 10 år. Pojken läser artikeln om hängningen och frågar sin mamma om vad som ska hända med de som gjort det... mycket vettig fråga tycker jag.. Mamman tittar på pojken och lyckas på samma gång som hon nästan spottar och fräser av ilska även väsa fram svaret att de som gjort det "ska skjutas. Skjutas i huvudet."
Jag ska villigt erkänna att jag inte sa något, jag blev så chockad av det uttalandet hon gjorde att jag inte visste vad jag skulle säga... vad säger man på det? Håll käften! Hur fan tänker du? Borde jag ha sagt till pojken "lyssna inte! för allt i världen LYSSNA INTE!".
Vad säger man till människor som vill besvara hat och våld med hat och våld?
// Bex
Kommentarer
Trackback
