Sluta klia mentala sårskopor för katten!!
Hej världen.
Vardagen består ofta i mindre konflikter. En meningsskiljatighet som skall lösas. Ett missförstånd som ska klaras upp. Det handlar majoriteten av gångerna om småsaker som man inte behöver fästa någon större vikt vid. Det är saker som hör till. Däremot finns det grövre konflitker som i slutändan påverkar våran hela verklighetsuppfattning. Vissa kallar det att man lär sig "läxan" medan andra kan kalla det ett "trauma". Det beror ofta på vilken sida personen som säger det står på. Om denne har upplevt det själv eller inte.
Denna läxa/trauma har hur som helst en nästan fascinerade stor påverkan på oss. Den kan skapa ett tvivel på basala saker som tillit och fötroende, eller ifrågasättande av sin egen förmåga att bedöma situationer.
Jag pratar nu inte om extremetiter. Alla har nog upplevt en sådan situation. Faktum är att vad som kan tolkas som just denna "läxa" eller detta "trauma" definerias utifrån oss själva. En väns lögn, en partners våld eller triviala saker som att inte få ett jobb kan faktiskt förstöra basala självklarheter hos oss själva.
Frågan är då om detta är något bra eller dåligt. Om denna plötsliga förändring är något som "härdar" och gör oss starkare eller faktiskt bara bryter ner och förstör. Inget är starkare än våran mentala bild av saker så när vi väl fått den splittrad blir vi desorienterade och nästan lite illamående. I större eller mindre skala då självfallet.
Det riktigt fascinerade ligger i det självplågeri som många ägnar sig åt. Det sägs att tiden läker alla sår och precis som att vi kliar på sårskorpor är vi där och petar och kliar för att se hur långt läkningen har kommit. Det finns alltid en risk att man river av skorpan och börjar blöda igen och man får ett ännu värre ärr eller så upptäcker man att man faktiskt läkt klart. Allt som finns kvar är ett nästan överbeskyddande skal som egentligen inte fyller någon funktion mer än att skydda den ännu något känsliga huden för omvärlden.
I dagsläget är denna självplågeri nästan enklare än att klia sin fysiska sårskorpa eller peta på blåmärket. Vi har allehanda sätt att peta på det. Vi har tusentals communitys, forum och chatrum där man kan få stöta och blöta våra missöden. Vi kan fullkomligen vältra oss i självömkan på ett högst anonymt och avskärmat sätt. Vi kan gå in och titta på de som sårat oss bilder på facebook, bilddagboken. Se vad de skriver till andra. Vi kan övervaka och klia oss galna.
Som kanske framgår är det här självplågeriet inget jag stödjer även om det händer att jag själv ägnar mig åt det. Men jag tror att det bästa sättet är att gå vidare. De säger att hämnd bara lämnar en besk smak i munnen. Jag håller inte med. Men den bästa hämnden är att leva ett lyckligt liv. Utan de som sårat oss. Den hämnden kommer inte lämna en besk smak i munnen.
Så stäng ner datorn (som jag ska göra strax) och gå ut och hitta något annat att jobba med, någon annan vän eller någon annan partner.
Over and out
Bex
Vardagen består ofta i mindre konflikter. En meningsskiljatighet som skall lösas. Ett missförstånd som ska klaras upp. Det handlar majoriteten av gångerna om småsaker som man inte behöver fästa någon större vikt vid. Det är saker som hör till. Däremot finns det grövre konflitker som i slutändan påverkar våran hela verklighetsuppfattning. Vissa kallar det att man lär sig "läxan" medan andra kan kalla det ett "trauma". Det beror ofta på vilken sida personen som säger det står på. Om denne har upplevt det själv eller inte.
Denna läxa/trauma har hur som helst en nästan fascinerade stor påverkan på oss. Den kan skapa ett tvivel på basala saker som tillit och fötroende, eller ifrågasättande av sin egen förmåga att bedöma situationer.
Jag pratar nu inte om extremetiter. Alla har nog upplevt en sådan situation. Faktum är att vad som kan tolkas som just denna "läxa" eller detta "trauma" definerias utifrån oss själva. En väns lögn, en partners våld eller triviala saker som att inte få ett jobb kan faktiskt förstöra basala självklarheter hos oss själva.
Frågan är då om detta är något bra eller dåligt. Om denna plötsliga förändring är något som "härdar" och gör oss starkare eller faktiskt bara bryter ner och förstör. Inget är starkare än våran mentala bild av saker så när vi väl fått den splittrad blir vi desorienterade och nästan lite illamående. I större eller mindre skala då självfallet.
Det riktigt fascinerade ligger i det självplågeri som många ägnar sig åt. Det sägs att tiden läker alla sår och precis som att vi kliar på sårskorpor är vi där och petar och kliar för att se hur långt läkningen har kommit. Det finns alltid en risk att man river av skorpan och börjar blöda igen och man får ett ännu värre ärr eller så upptäcker man att man faktiskt läkt klart. Allt som finns kvar är ett nästan överbeskyddande skal som egentligen inte fyller någon funktion mer än att skydda den ännu något känsliga huden för omvärlden.
I dagsläget är denna självplågeri nästan enklare än att klia sin fysiska sårskorpa eller peta på blåmärket. Vi har allehanda sätt att peta på det. Vi har tusentals communitys, forum och chatrum där man kan få stöta och blöta våra missöden. Vi kan fullkomligen vältra oss i självömkan på ett högst anonymt och avskärmat sätt. Vi kan gå in och titta på de som sårat oss bilder på facebook, bilddagboken. Se vad de skriver till andra. Vi kan övervaka och klia oss galna.
Som kanske framgår är det här självplågeriet inget jag stödjer även om det händer att jag själv ägnar mig åt det. Men jag tror att det bästa sättet är att gå vidare. De säger att hämnd bara lämnar en besk smak i munnen. Jag håller inte med. Men den bästa hämnden är att leva ett lyckligt liv. Utan de som sårat oss. Den hämnden kommer inte lämna en besk smak i munnen.
Så stäng ner datorn (som jag ska göra strax) och gå ut och hitta något annat att jobba med, någon annan vän eller någon annan partner.
Over and out
Bex
Kommentarer
Trackback
